När jag gick sista året i gymnasiet SATT jag alltid tyst när de andra reste sig från bordet för att sjunga nationalsången. Idag håller jag lägre profil och kan till och med känna en svag ilning av gemenskap när ”Du gamla, du fria” ljuder på idrottsarenor.
Men om jag ska demonstrera blir det för andra saker. Som till exempel för den 17-åriga kurdiska flickan Dua som nyligen lynchades till döds av en folkmobb i Irak för sin kärleks skull.
Imorgon är det samling vid bron vid Riksdagen. Då ska 17 röda rosor läggas i vattnet till minne av och i protest mot vad som hände henne. Jag kan inte gå, jag har fotbollsträning med mitt tjejlag men ni som kan, gå gärna dit, ni är välkomna.

Nationaldagen har för mig gått i dotterns klass tecken. Sambon är klassförälder och därmed arrangör av stora sommarfesten. Ända sedan igår kväll har han slamrat i köket med glace och hemgjord sås till hamburgarna som skulle grillas och krängas – allt för klasskassans skull. Jag har hållt mig undan så gott det går och varit mycket noga med att poängtera att det är HAN som är klassförälder. JAG var det nämligen i ettan.

Jämställdhet är ett tjatigt och i vissa fall småsint arbete men somebody has to do it.
Det blev i alla fall riktigt trevligt. Vi intog en park i området, satte upp våra grejor och så blev det grillning så att det stod härliga till.
Fotbollsbrännboll som barnen vann mot föräldrarna med 117-100. Och några hundra i vinst i klasskassan.

Nu är det dags för Sverige-Island. Hoppas idrotten segrar den här gången!