Idag har jag intervjuat Emma Stenström (ekonomiforskare på Handelshögskolan, programledare för Arty på SVT och krönikör i Dagens industri) för en artikel till tidningen Tara. Hon har svårt att få tiden att räcka till för alla människor hon träffar och vill träffa. Nätverket har blivit nätvärk.

Själv grunnar jag just nu på hur jag ska lägga upp kvällens träning för fotbollslaget. Dottern och dom andra elvaåringarna är jätteduktiga teknisk, på att passa, dribbla och finta. Men när det kommer till att göra mål på match tar det stopp.
Det är som att individerna alltid står tillbaka för gruppen. ”Inte ska väl jag göra mål… bäst att passa till en lagkamrat istället”.
Det är ett inte helt ovanligt problem i flickfotboll och något som många av oss kvinnor tar med oss långt upp i åren.
För ett par månader sedan skrev jag en krönika om fenomenet, nivellering (att anpassa sig efter den svagaste i gruppen), och förespråkade individuell lönesättning här i KA och då blev det ett himla liv.

Riktigt så enkel är såklart inte lösningen när det gäller kvinnolönerna. Många olika aspekter håller lönerna tillbaka men arbetsgivarna använder sig gärna av vår ”svaghet” för kollektivet. Samhället har inte råd, sägs det till exempel gärna. Och då står vi tillbaka för att samhället ska ha råd med dagis och sjukvård. Direktörerna däremot tänker mer som Zlatan ”passa mig bolljäveln så jag får näta!”.

Det är såklart bra att värna om kollektivet, annars går det åt pipan, både i fotboll och i samhället.
Men vi behöver göra både och. Jobba tillsammans OCH för oss själva. Ikväll tar jag med mig strategitavlan till träningen för att lära tjejerna att man alltid har ett alternativ – passa bollen eller gå själv – och att kruxet är att snabbt bestämma sig för vilket som just nu gynnar laget mest.