Jag jobbar på ett akut-, utrednings- och behandlingshem för barn 0-12 år och familjer. Vid årsskiftet blev vi tvungna att byta schema pga EU:s arbetstidsdirektiv. Personalen var enhälligt emot detta, men det stod sen klart för oss att vi inte hade några alternativ. Personalen arbetade i samråd med arbetsledningen fram ett nytt schema, som så långt det var möjligt följde det gamla. Men den sk brytpunkten skapar stora problem för arbetet. Vi provade schemat under en dryg månad, sedan var flera bland personalen på väg att sjukskriva sig. Det var mycket mer personal i omlopp men det ledde inte till mer resurser på avdelningarna. Till­sammans med våra chefer beslutade vi att återgå till det gamla schemat, för att klara verksamheten. Efter bara en dryg vecka med det gamla schemat övergick kaoset i ordning igen.

För oss är det alldeles obegripligt att vi tvingas arbeta efter ett schema som varken gynnar klienterna, personalen eller verksamheten. Här är några exempel på konsekvenserna av det nya schemat: Konti­nuiteten minskar och fler och tätare personalbyten varvat med för långa dygnspass kör slut på personalen. Det blir svårt att planera verksamheten när många blir in­-blandade och vikarier avlöser varandra. Tid för överlämning och planering minskar drastiskt, vi måste ringa varandra på fritiden för att lämna över arbete. A och O är struktur och fasta ramar. Det försvåras när vi inte hinner kommunicera och skapar förvirring både bland klienter och personal. Arbetspassen har i många fall blivit längre och att jobba 26 timmar i sträck sliter hårt på personalen i de perioder när man har krävande klienter.
Vi provade det EU-anpassade schemat i en dryg månad, sen blev situationen ohållbar. Vår chef lyssnade på oss och vi återgick till vårt gamla schema, men från och med mitten av april är vi tillbaka på ett EU-anpassat schema igen.

Vi väntar nu på att kollektivavtalet ska bli klart och hoppas sedan kunna sluta ett lokalt avtal som medger dispens från exempelvis tvånget med brytpunkt.
Under tiden är det bara att härda ut, men det leder till att totalt obegripliga beslut måste tas, till men för personalen, klienterna och verksamheten.

Anette Eismar,
behandlings­assistent