Lite samma stämning som i rosade Farväl Falkenberg. Trots halvdant skådespeleri på vissa håll engagerar historien om de fem Helsingborgs-kompisarna runt de tjugo som under en sommar växer ifrån varann. Hierarkin hotas när kusinen från Göteborg anländer, och till råga på allt med ett sätt långt ifrån gängledaren Jonas machoaktiga stil.

Lillhonga har en del intressanta frågor att ställa om vår tids mansroll. Jag förstår bara inte varför de envisas med att lansera detta som en dramakomedi. Manstyper parodieras, men den som väntar sig en ”Sällskapsresan” bland huliganer lär bli besviken.