En dag var de bara där. På baksidan av nästan alla gatu­skyltar i Stockholm satt de. Med stora oskyldiga ögon tittade de ner på bilister och fotgängare. Rådjuren. Inte riktiga rådjur förstås, men klistermärken föreställande ett rådjurshuvud.
Bakom rådjuren stod Peter Baranowski, också känd som Klisterpeter. Ett annat verk av honom är när han klädde ut ”Härgårman-skyltar” i olika skepnader och bland annat gjorde de till kvinnor.
Gatukonst är ett vitt begrepp som kan innefatta allt från stora väggmålningar  och installationer till små dubbeltydiga budskap på anonyma klistermärken.

Fotografen Benke Carlsson har under flera år dokumenterat gatukonsten på Stockholms gator. Resultatet har blivit en nästan 200 sidor lång foto­skildring. I boken beskriver Carlsson hur han stod på knä och fotograferade några klistermärken. Ur ett fönster hörde han: ”Jag har ringt polisen. Klottrare!”
Så visst upprör den här sortens konst fortfarande. Och visst känns det meningslöst med enformigt klotter som bara upprepar upphovsmannens signatur. Sånt är det ont om i den här boken, här finns i stället det tänkvärda, det udda.
Det enda som känns lite tråkigt är att vi bara får ta del av den stockholmska delen av scenen. Då går vi exempelvis miste om Malmökonstnären Ulrika Erdes som har gjort en grej av att brodera små konstverk på offentliga platser, exempelvis bussäten.

Mycket av gatukonsten är politisk, konsumtionskritisk. Eller ta bilden av två män med texten sprayad under: ”Vem ska till Guantanamo? Båda, för säkerhets skull”.
Men här finns också kärlek. En personlig favorit är signaturen Folke. Med en oerhörd frenesi förser han staden med små, små klisterlappar. På en av dessa står:
”Bland de surmulna sömn­druckna knegarpendlarögonen hör jag fortfarande änglarna sjunga om bara dig”.
Som en maskros, mitt i betongen.