Omkring 250 000 barn av Sveriges cirka 1,6 miljoner barn och unga under 16 år växer upp i fattiga familjer där brist på pengar är ett ständigt problem.

Samtidigt visar SCB:s rapport om barns villkor från 2005 att de flesta barn i åldrarna 10-18 år har det mycket gott ställt materiellt. De flesta har en ekonomisk buffert, de flesta har råd att köpa och göra det de vill. De bor bra och är nöjda med livet.
De mindre lyckligt lottade barnen med fattiga uppväxtvillkor syns inte bland alla friska och välmående barn, eftersom de inte vågar/vill stå upp och erkänna sin fattigdom. Den blir än mer skamlig ju ovanligare den är.

Känslan uttrycker exempelvis Susanna Alakoski i sin prisbelönta bok Svinalängorna, om ett bostadsområde för fattiga i Ystad, där hon växte upp. När Leena kommer hem till klassens rika pojke och förstår att alla inte saknar sängkläder, mat i kylen och pengar till gympaskor så mår hon ännu sämre:
”Efter klassfesten hände något med mig som jag inte kände igen. Jag småfrös på väg till och från skolan. Husen med välvda dörrhandtag och tjusiga brevlådor började tala till mig. Jag tittade in genom de polerade fönsterrutorna. Här blommade alltid blommorna. Här satt de i sköna fåtöljer. Här hade alla mer än varsitt rum.” (Svinalängorna:182)

Att inte ha pengar  är ännu värre när alla andra verkar ha hur mycket som helst att spendera. ”I Sverige är ekonomisk utsatthet förknippad med känslor av skam och rädsla”, står det i majblommerapporten 2007:11. Familjer med dålig ekonomi försöker undvika situationer där föräldrar eller barn löper risk att bli sedda som fattiga eller avvikande.

Jag undrade ofta varför två av sonens klasskompisar alltid tackade nej till barnkalas. Till slut sa mamman, en ensamstående undersköterska, detta: Vi har inte råd med presenterna. Det hjälpte inte hur envist vi hävdade att det inte behövdes presenter. Barnen kom aldrig ändå.

Skolresor, klasskassor, utflykter kan vara ett elände för barn från fattiga familjer..Avgifter till aktiviteter är en bagatell för många, men omöjligt för andra. Den folkpartistiska politikern, Anna-Lisa Flinth i Helsingborg tycker dock att det är okej med avgifter till aktiviteter i skolan.
”Ansvaret man tar på sig när man skaffar barn är förknippat med kostnader. Därför tycker jag det är rimligt att skolan kan begära att eleven tar med sig en viss summa till en aktivitet. Har man inte råd kan man kontakta socialen och få hjälp med detta.” (HD-NST 28/2/2007)

Om det vore så enkelt, då skulle inte ansökningarna till Majblomman vara så många och förtvivlade.
Vad är det då som Majblomman hjälper fattiga barn med? Ja, det är resor, lägervistelse, kollo, utrustning, jul och andra högtider, hjälpmedel i skolan (!), semester med familjen, behandling (!).
Det kan vara glasögon tll barn. En del landsting snålar med bidrag, vilket går ut över barnens synutveckling och möjligheter att klara skolan. Både ansökningar om hjälp till medicin och till glasögon ökade i fjol, enligt Majblomman.

En ansökan lyder:
”Mina tvillingpojkar har kraftigt nedsatt syn och brytningsfel. Båda måste byta glas och bågar. Det skulle innebära en mycket stor hjälp om dom kan få bidrag till nya glasögon.”
Ett mått på fattigdom är att inte ha råd att hämta ut medicin till ett sjukt barn. En av tio föräldrar med barn i grundskolan svarar i en undersökning att det har hänt.
Bland mammor i åldrar 30-49 år är siffran 15 procent!
Det kan också handla om kläder, att se ut som andra.

En skolsköterska skriver:
”Vid samtal med flickans lärare framkommer att hon haft samma kläder under hela året, har inte deltagit på idrotten då hon saknat idrottskläder, har heller inte deltagit på lägerverksamhet.”

”…intygar att flickan skulle behöva kläder och skor som gör att hon blir mer jämlik bland sina kamrater och få ett större självförtroende, och slippa den här utsattheten. Att kunna deltaga i vissa aktiviteter t.ex biobesök med kompisar, kanske en hobby också.”

En del av majblommepengarna går till skolkassor, så att de behövande barnen kan få hjälp. Men en stilla undran: Var är socialen när den behövs som bäst?? Ska en unge behöva gå i armod och misär och inte kunna vara med i skolgympan ett helt år, innan någon slår larm? Finns det inte människor med hjärta och handlingskraft i barnens närmiljö?
 Samtidigt, det är svårt. Om man inte vågar säga som det är: Vi har inga pengar. Barn som aldrig känt på hur detta är kan reagera med oförståelse och rentav hån.  
I välbärgade Bromma i Stockholm pratade en klass om resor. Och barnen där var övertygade om att ”alla” reste på utlandssemestrar varje år.

Vad kan vi göra åt detta, förutom att köpa en majblomma, eller flera?
”Vi måste börja prata om fattigdomen. Inte för att peka finger, utan för att ge barnen styrka, skriver Majblommans generalsekreterare Lena Holm och professor Bengt Starrin, i Aftonbladet 070404.
Om vi pratade öppet om fattigdom skulle det underlätta för de barn som lever under sådana villkor, menar de.
Förra året fördelades 11,3 miljoner kronor till 14.760 barn. Att göra dessa barn synliga i sin omgivning, för att minska deras skuld och skam är allas vårt ansvar. Så ja, låt oss prata öppet om och med barn om hur det är att vara fattig i ett välfärdssamhälle.
Men vi ska aldrig sluta skämmas för att de finns. Deras skam och skuld är ju lika mycket vår.