I tidningen sa jag bland annat att kvinnornas positiva syn på jämställdhet skulle vara uttryck för en ”psykologisk blockering”.
Det är många som har reagerat över uttrycket och jag förstår att det kan låta nedsättande, ryckt ur sitt sammanhang. Det var självfallet inte min mening. Därför skulle jag vilja förklara närmare vad jag menar.

Först en anmärkning om själva undersökningen.
I rapporteringen har man sagt att 73 procent av kvinnorna tycker att samhället är jämställt. Det är inte riktigt sant.
Enligt undersökningen är det bara 13 procent som tycker att Sverige är ett jämställt land. Ytterligare 60 procent anser att samhället är ganska jämställt.
Av de 93 procent som anser att de lever jämställt i sin relation är det 50 procent som säger helt jämställt och 43 procent som säger ganska jämställt.

Men jämställdhet kan inte graderas. Jämställdhet råder när kvinnor och män har samma villkor, samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom livets alla väsentliga områden. Lika, alltså. Inte ”ungefär lika”. Antingen råder jämställdhet eller så råder inte jämställdhet. ”Ganska jämställt” finns inte.

Med den distinktionen får GP:s undersökning en annan innebörd: 13 procent av de tillfrågade kvinnorna anser att Sverige är ett jämställt land. 87 procent anser inte att Sverige är jämställt. 50 procent av kvinnorna anser att de lever i en jämställd relation. 50 procent anger att de inte gör det.

Det finns ytterligare en sak att säga om undersökningen: kvinnorna fick aldrig någon definition av vad jämställdhet innebär innan de svarade på frågorna.
När JämO lät Temo göra en motsvarande undersökning i somras, blev bedömningen av jämställdheten betydligt sämre än i GP. Skillnaden är att i vår undersökning fick de tillfrågade först höra en definition av vad jämställdhet innebär. Hur man ser på jämställdhet beror i stor utsträckning på vilka kunskaper man har.

Åter till frågan om ”psykologisk blockering”. Vi har i Sverige sedan många år könsuppdelad statistik som på ett ganska uttömmande vis beskriver kvinnors och mäns villkor. Den visar att män tjänar bättre, äger mer och har mer makt och inflytande än kvinnor. Detta är ovedersägliga fakta.

Sverige 2007 är inte ett jämställt land. Inte med någon rimlig definition av jämställdhet, och det var ju jämställdhet det var frågan om nu. Det gäller samhället i stort och det gäller även i familjen. Låt mig upprepa det jag sa till GP:
– Många skriver under på att arbetsmarknaden inte är jämställd, men ser inga problem på sin arbetsplats. Samma sak är det i relationen. Ser man närmare på hur det obetalda arbetet fördelas hemma och vem som är hemma med barnen skulle det kräva något av en. Antingen gå och ha ont i magen eller börja ställa krav på sin partner.
Att leva i en sådan relation och ändå kalla den jämställd, det, menar jag, kan mycket väl beskrivas som en psykologisk blockering.

Avslutningsvis: socialdemokraterna fick i helgen sin första kvinnliga partiledare någonsin. Den traditionellt patriarkala arbetarrörelsens två grenar, facket och partiet, leds nu av två kvinnor: Wanja Lundby Wedin och Mona Sahlin.
Att kvinnor når höga befattningar är en seger för jämställdheten i sig självt. Återstår att se vad de kommer att göra för att driva jämställdhetsfrågan framåt.