Jag möter många inom vård och omsorg som berättar hur dålig lön och utbildning de har, och låg status. De har arbetat många år och vill ”komma vidare”. När jag föreslår att de ska vidareutbilda sig är de flesta positiva. Fast under en förutsättning: arbetsgivaren eller någon annan ska betala lönen under utbildningen.
De vill inte ta studielån då de har så dålig utbildning, så dålig lön och  så låg status…

I Sverige har vi ett fantastiskt utbildningssystem. Utbildningen är gratis och man kan få studiemedel för sitt uppehälle.
Förra året studerade mer än 400000 personer inom vuxenutbildningen och på högskola med studiemedel.
Ett annat argument jag möter är att de inte kan få några garantier för högre lön efter utbildningen. Men idag är det många studenter som inte ens vet om de får ett jobb efter utbildningen.
När jag pratar med studenterna på min skola så är det i första hand kunskap, personlig utveckling och spännande arbetsuppgifter de talar om. Dessutom har jag ännu inte mött en arbetsgivare som säger
att personal med rätt utbildning, som använder sin kompetens i  arbetet, inte ska ha bättre lön.

Det sorgliga är att när jag möter alla dessa undersköterskor, vårdare, personliga assistenter och barnskötare som studenter så är de helt fantastiska. De är motiverade, ambitiösa, kompetenta, de delar med sig av sin långa erfarenhet och de sätter ribban högre än lärarna.
Medan många inte kan inte tänka sig att ta studielån för att  vidareutbilda sig, kan de flesta tänka sig att låna pengar till en ny bil.
När jag frågar dem vad bilen är värd efter tio år jämfört med en utbildning så ser jag att det händer spännande saker i deras inre.

Här kommer något att fundera över till er undersköterskor och andra inom vård och omsorg: Om ni inte själva tycker ni är värda att satsas på, vem ska då tycka att ni är värda att satsas på? Är det inte hög tid att vi tillsammans ändrar på detta?

Arne Gunnarsson,
Utbildningsledare på Yrkeshögskolan i Helsingborg