Prinsessan Dianas död skjuter in en våg av sorg i det brittiska folkets djup, frågan är bara vem eller vad frustrationen ska tas ut på. Folkopinionen hittar måltavlan med god hjälp av media – det stelnade och känslokalla kungahuset med drottning Elizabeth som frontfigur.

En som däremot tar folkets sorg på allvar är den nyvalde premiärministern Blair, som tagit makten med modernitet som ledord.
Mellan folket, kungahuset och premiärministern utspelas en kamp om den symboliska makten. Det konservativa kungahuset har hundraåriga ritualer som man inte vill rucka på för att en folkkär före detta prinsessa dör – trots att folket kräver att det spelar med i sorgens melodram. Vinnaren blir istället den moderne Blair som erhåller britternas hjärta genom att tala varmt om ”folkets prinsessa”.

Det är en intressant skildring av hur de olika maktpolerna i brittiskt liv – den politiska och den rojalistiska – hanterar folkets konvulsioner. När den stora medieapparaten sticker upp fingret och känner att opinionen kräver att någon får vilken skuld som helst är det inte nådigt att vara den som utses. Inte ens om man är en stiff drottning utan något till övers för den ikonlika person som efter sin död blir ett större fenomen än någonsin.