Som pappa till fem barn, och tjugo år i sträck med minst ett förskolebarn, har man hört de här frågorna så många gånger att öronen krullat ihop sig. För att inte tala om all kramp i hjärnvindlingarna när jag försökte tänka ut svar på åtminstone några av frågorna. Nu har femton år till gått och just den korselden av frågor står jag inte längre i.

Men så här på väg in i november är det inte utan att det känns lite tyst efter alla de där barnsliga frågorna. Är det ingen som vågar fråga längre? Rädd för att verka dum och barnslig? Borde vi inte få höra de där varför-frågorna lite oftare, också från oss vuxna? Och lika tjatigt och uthålligt som en fyraåring, ända tills någon svarar.

Varför är det mera välavlönat (alltså viktigare?) att vårda aktieportföljer än barn, gamla och sjuka?

Varför började allt fler bli långtidssjukskrivna någon tid efter det att karensdagarna införts? Varför var det ofta lågavlönade kvinnor som blev det?

Varför talar så få om den stora sjuknärvaron inom vård, skola och omsorg som en långsiktig hälsorisk? Varför talas det sällan om att
sjukskrivningstidernas längd ökat i takt med politiska beslut om indragna åtgärder för rehabilitering?
Varför har just de rikaste kommunerna i Sverige inte råd att medverka till mottagande av dem som flytt till vårt land från krig och förföljelser?
Varför behöver de som har störst möjlighet att spara till sin ålderdom extra feta pensionsavtal?
Varför är inte amerikanska och ryska kärnvapen något att vara rädd för, medan nordkoreanska och iranska är det?

Varför är det viktigt att allting ska gå fort? (Livet är väl inte ett 100-meterslopp där det gäller att komma snabbt i mål, snarare en lång vandring där varje steg och ögonblick är dyrbart.)
Varför ska alla modeller vara magra, så att de riskerar att svälta sig till döds? Varför kallas det för valfrihet att kunna välja mellan en hel rad tv-kanaler som visar samma amerikanska serier, fast på lite olika tider? Varför kallas
det för produktion att göra vapen och porrfilmer, och för offentlig konsumtion
att ordna vård och utbildning?

Ja, det var några av mina ”barnsliga” frågor just idag. Jag har fler – och jag tänker fortsätta ställa dem. Fyll gärna på med dina. Att bli vuxen är inte att sluta fråga, men att få fler frågor att ställa.

Sven-Bernard Fast

är generalsekreterare för Sveriges Kristna råd. kolumnistenka@kommunal.se