Folk får såklart göra vad de vill med sina pengar, konsumtionen är fri, men ibland är det svårt att förstå prioriteringarna. För få åtgärder skulle göra så mycket för jämställdheten som en lika delning av föräldraledigheten. Barnen skulle få en bättre relation med sina pappor.

Det skulle dessutom göra under för våra kärleksrelationer och mirakel för skilsmässostatistiken.
Idag väljer vi kvinnor slentrianmässigt att stanna hemma med barnen utan att tänka på konsekvenserna.

Barnen kommer främst, säger vi men glömmer att föräldraskapet sträcker sig betydligt längre än de första 16 månaderna.

Resultatet blir att vi etablerar ett mönster som kommer att följa oss resten av livet. Den som handlar barnets kläder det första året kommer att fortsätta vara huvudansvarig för klädfrågan. Den som finns där för tröst i början kommer även fortsättningsvis vara den som barnet kommer till för att tanka kärlek.

Och gissa vem som sedan får jobba deltid och stanna hemma från jobbet med sjukt barn?

Det här gör att kvinnor som grupp betraktas som mindre pålitlig arbetskraft än män. Vi tjänar 20 procent mindre än männen. Och har större chans att få jobbet vi söker om vi sätter en påse på huvudet (ny forskning visar att om man anonymiserar ansökningarna ökar kvinnornas chanser).

Dessutom blir vi sura. Varje år skiljer sig 20 000 par i Sverige. Tre av fyra skilsmässor sker på kvinnans initiativ och vanliga orsaker är att hon tycker att mannen gör för lite hemma, prioriterar bort familjen och inte respekterar henne.
Nämnde jag att småbarnspappor jobbar mest övertid av alla grupper på arbetsmarknaden?
Förra året föddes 101 000 barn i Sverige. Bilhandlarna sålde 274 000 nya bilar.

Mitt tips: Strunta i bilen och satsa på pappaledigt. Det är garanterat en bättre investering.