Man måste kunna nå botten för att kunna nå toppen.

Det låter som en floskel och är det också,

men som med alla floskler ligger det något i det.

Tunneln leder till ljuset,

den djupaste natt bara förbereder dagen,

döden är en metamorfos till livet,

ödets brunnar är till för att man ska få något att göra,

det vill säga ett fasligt arbete med att ta sig ur dem,

som kan ta hela livet och längre,

och skymningen liksom döden är vackrare ju längre den varar.

Kort sagt, man kan inte orda nog om saken.

Döden står alltid för dörren,

men en dörr är alltid till för att öppnas.