Det började med att lokföraren Ronny Beyer skulle köpa julklappar åt sina syskonbarn och häpnade över det könsuppdelade utbudet i leksakskatalogerna. På ett uppslag i ”Barnens hus” katalog leker rosaklädda flickor med halsband, rosa telefon och ett sminkhuvud. Pojkarna på en annan sida är aktiva: De borrar, hamrar och sågar mot mörkblå bakgrund.

Ingenstans såg han pojkar och flickor som samarbetade.

— Borta var den frimodiga Pippi Långstrump. De här miljöerna speglade en högerkristen syn på äktenskapet. Jag tycker att vi har klivit tillbaks, säger Ronny.

Han ringde runt till några kompisar från olika fackförbund för att höra vad de tyckte. Jo, det var fler som hade reagerat. En påpekade att det är likadant med barnkläder. De är så strikt uppdelade på pojk- och flickkläder att de inte längre kan ärvas av syskon.

I början på januari i år bjöd så Ronny Beyer hem tio män för att diskutera vad man kan göra för att motverka dessa ensidiga bilder. Frågorna lydde: Är det så här? Vad beror det på? Vad gör vi åt det?

— Att bara konstatera eländet förändrar ingenting. Det intressanta med pappagruppen är att det är vanliga grabbar som lokförare, konduktörer och lastbilschaufförer som finns med här nu, säger Ronny.

Det första nätverksmötet kombinerades med en presskonferens och de fick stor uppmärksamhet. För stor, tyckte en del kvinnor. Nu är de tjugo män, snart är de för många för att kunna träffas hemma hos varandra.

Ronny är mån om att nätverket behåller sin informella karaktär.

— Det som är viktigt för oss är att få prata utifrån ett manligt perspektiv. Det handlar inte bara om kön, det handlar om klass också, säger han.

Utifrån samtalen i nätverket riktar de sig utåt. Tre arbetsgrupper för jämställdhet har bildats i arbetarekommunen, en om skolan, en om arbetslivet och en om kommersialismen. Till dem ska studiecirklar knytas.

Pappagruppen har också planer på att starta ett nätverk mot våld riktat mot kvinnor: ”det yttersta uttrycket för manlig kollaps” som Ronny säger.

Han har lett en diskussion i arbetarekommunen i Borlänge, där han är ordförande och bland annat visat bilder ur leksakskatalogerna. Då pendlade samtalet mellan smått och stort. Om det märkliga i att de smartaste tjejerna satsar på hår och smink. Frisörlinjen har högsta intagningspoängen till gymnasiet. Man pratade om löner, om hur det är på jobbet och om hur globalisering och vinstmaximering skapar samma könsuppdelade leksaksutbud världen över.

Man lyssnar när en stor stark karl med jägarexamen pratar om jämställdhet, säger Ronny.

— När en tjej tar upp samma sak blir det suck och stön bland killarna. Men man lyssnar på kvinnor i andra situationer, de har mutat in vissa områden, tillägger han.

Han tycker att tongivande kvinnor har tagit patent på diskussionen om jämställdhet.

— De säger: ”Det här har vi pratat om i 100 år. Leksakskataloger kan ni prata om men våra löner struntar ni i”.

Även undersköterskan Markus har upplevt att kvinnor tycks äga vissa frågor:

— Det är som att svära i kyrkan om man tycker att män och kvinnor ska dela lika på föräldraförsäkringen. Kvinnor tycker inte att en man ska komma och bestämma. Men jämställdhet gäller båda.

Markus och hans fru har delat sin föräldraledighet någorlunda rättvist, 40-60. Hans fru är hemma just nu.

Markus har i många sammanhang stött på obefogade förväntningar på grund av kön. Hans fyraåriga son har redan lärt sig att rosa är den fulaste färg som finns. När Markus skulle köpa en leksaksspis till honom sa folk att ”han kan bli bög”.

När familjen skulle köpa bil var det självklart för försäljaren att lämna bilnycklarna till Markus, fast han ännu inte hade något körkort, det var frun som körde.

— På mitt jobb är det jag som inte anses kunna göra två saker samtidigt för att jag är man. Jag får höra ”vad duktig du är”, säger Markus.

I nätverket vill han bidra med sina kunskaper och erfarenheter av att som man arbeta i en kvinnlig värld.

Läraren Guildo Barlari är fembarnspappa från Chile med föräldrar från Spanien och Italien. Han är uppfostrad i en machokultur, där kvinnans plats var i hemmet och maten skulle stå punktligt på bordet. När han och hans fru kom till Sverige och båda gick i skola fortsatte mönstret till en början. På kvällarna satt Guildo i tv-soffan och lyfte på fötterna när frun dammsög.

Tills de insåg det orimliga i situationen och började turas om med hemsysslorna. Det är inte självklart för alla att göra så har han förstått. Nu jobbar hans fru i äldrevården. Hon är också ordförande i en invandrarförening.

— När de andra frågade ”var är din man” och hon svarade: ”han är hemma och lagar mat” så skrattade de, berättar han.

I Guildos familj har de alltid köpt leksaker som både pojkar och flickor uppskattar, de har inte haft råd med annat.

Leksakskatalogen måste spegla det nya Sverige med människor av olika färg, anser han.

— Vi i facket kan inte tillåta ojämställdhet. Det är en debatt vi måste lyfta fram oavsett vem som gör det, säger han.

Då innefattar han också diskriminering av homosexuella och invandrare. Det är viktigt att den här diskussionen förs på basnivå, anser Guildo.

— Ytterst är det en fråga om allas lika värde, tillägger Ronny.

Ronny återkommer till att det inte bara är männen som måste ändra sig. Ska vi få jämställdhet måste även kvinnorna göra det. Till exempel välkomna män i kvinnliga revir som mödravårdscentralen och öppna förskolan. Markus kände sig som en utomjording när han klev in där.

På kooperativa förskolan härskade också kvinnor, minns Ronny. De satte upp gardiner som nådde ända ner till golvet som barnen trasslade in sig i när de lekte. De lyckades han få bort. Först när han satte udda strumpor på barnet blev kvinnorna nöjda. De hade fått sin bild av en klantig pappa bekräftad.

Vi lämnar SEKO:s expedition i Borlänge och beger oss till en leksaksaffär. Manligt kärva traktorer står för sig och rosaklädda dockor för sig. Ronny, Guildo och Markus tar ner en släde med sockersött Barbiefölje och vrider och vänder. Guildo poserar med en skär laméblus framför sig.

— Varför kan inte pojkar ha rosa? Det är som en stämpel att det ska vara olika färg för olika kön, säger Guildo.

I rättvisans namn påpekar Ronny att nästa upplaga av ”Barnens hus” katalog var bättre. Där fanns det faktiskt bilder med både pojkar och flickor.
— Det visar att det hjälper att protestera, säger han.