Jag utgick från att mina kollegor skulle se samma sak som jag; hur outhärdligt det blir när kvinnors mänskliga rättigheter kränks och att det här är något som berör både dem i fattiga Centralasien och oss i rika Sverige. Utifrån detta, tänkte jag, skulle vi få igång en diskussion om jämställdhet och media och om hur vi kan stärka demokratin.

I stället möttes jag av ursinne. Det här var en riktig skräpfilm, förklarade manliga deltagare och några av de kvinnliga. En förolämpning. Mot Ryssland, mot männen, mot dem själva och mot ”anständiga” flickor, sådana som gick i skolan och inte skolkade och sniffade lim som filmens Lilja. Hon hade sig själv att skylla, det var bara trams att hon blev lurad in i sexhandeln.

När jag återfått talförmågan undrade jag om ingen sett att Lilja var ett övergivet barn? Och om filmen var en förolämpning mot män, hur skildrade den då kvinnor? Liljas mamma som dumpar henne, mostern som sviker, lärarinnan som kränker och socialtanten som tar ifrån henne det lilla hopp hon har kvar? Varför var det ingen som talade om filmen som en förolämpning av kvinnor?

Jo, visade det sig. Allt det här hade man ju också sett. Kvinnorna svek ju också. Och de svenska männen beskrevs inte precis som några schyssta typer.
Så småningom fick vi faktiskt i gång en bra diskussion och kunde börja granska de inre bilder som styr vår egen förmåga att se. Det filter av fördomar som gör att vi inte ser det som finns mitt framför våra ögon, utan omtolkar det till något annat. Det som gör att vi kan få för oss att flickor frivilligt säljer sig till svettiga svenska karlar som inte ens förstår deras språk, att sexhandel är en fråga om valfrihet och att prostitution ett yrke som andra.

Det skiljer tusen mil mellan våra verkligheter. Kirgisistan är fattigt med utbredd korruption och svag respekt för mänskliga rättigheter. Kvinnomisshandeln är gigantisk, trafficking ett växande problem liksom brudkidnappning, en tradition som inte förekom under sovjettiden men som nu poppat upp som ett spöke från det förgångna. Andelen kvinnor i parlamentet har sjunkit från 6,7 procent till ofattbara 4 procent, något som gör det svårt att ens tala om demokrati.

Ändå dessa likheter. Bara några kilometer från mitt eget köksfönster har en bordell med insmugglade flickor från öst just avslöjats, den yngsta är bara sjutton. I Malmö pågår utredningen av en annan härva. Kunderna var vanliga svenska män. Sexköparna kan vara våra grannar, arbetskamrater, chefer eller fackliga företrädare. I den här frågan går det inte att sätta sig på höga svenska hästar. Här finns inget vi och dom. Det som finns är en världsomfattande blindhet som vi alla har ansvar för att bekämpa.

Anne Jalakas är frilansjournalist och bor i Malmö.