Det ger en förvånande känsla av lustfyllt välbehag att läsa om tennis som populärkultur.
Utifrån Wimbledonfinalen 1980 mellan Björn Borg och John McEnroe har Tim Adams spunnit en briljant essä som innehåller allt från ljuvlig nostalgi till skarpa iakttagelser om hur en traditionstyngd turnering förvandlas till realitysåpa.
John McEnroe var tennisens egen superbrat. Han var ett geni på tennis, men fick rejält med spe för att han var bortskämd och tjurskallig. Tim Adams jämför Wimbledons dämpade mikrofoner i närheten av McEnroe med viktorianernas övertäckande av pianoben. Och visar sen hur mediabolaget i takt med att spelarna och matcherna utvecklades till lika mycket drama som idrottshändelse låter vredesutbrotten gå rakt ut i sändning.
Adams gör sig till tennisens egen sociolog och beskriver hur de olika personligheterna — brushuvudet McEnroe och isstoden Borg — gav både publiken på centrecourten och framförallt tv-publiken en terapeutisk upplevelse. Känslosamhet i realtid, för att använda hans egna ord.
Det handlar om ensamhet och frustration. Om att en tennisspelare alltid är ensam. Att det är en existentiell sport. Men också om hur vilsen John McEnroe blir när Björn Borg lägger av. Det var ju hans jämlike, om än av en helt annan sort. Och med Borg borta från banan var den riktiga utmaningen det också. Det största som sen återstår är kommersen.
Under 1980-talet tog kommersialiseringen över tennisen allt mer. Finalen mellan McEnroe och Borg 1981 var den sista Wimbledonturnering som vanns med träracket, vilket poängteras av Adams. Sedan kom high-techprodukterna och med dem mer hastighet än finess. En era var slut. ”I huvudet på John McEnroe” är dess inspirerande bokslut.
(Panpocket/.doc nr 17)
