Det har blivit en sanning att det kommer att bli brist på arbetskraft i framtiden. Arbetskraftsbristen används som argument för att skära ned den offentliga välfärden, eftersom ”vi-kommer-inte-ha-råd”.

Kommunalarbetaren avslöjade i förra numret flera myter: Behovet av fler vård- och omsorgsjobb är grovt överdrivet. Hur många som kan jobba i framtiden är grovt underskattat.

Samtidigt visades att det 2030 kanske behövs 50 procent fler som jobbar i äldre- och handikappsomorgen, jämfört med 2000. Både för att komma ifrån dagens underbemanningar och för att de äldre blir fler. Det handlar om många jobb, hälften av arbetskraftsökningen som Statistiska centralbyrån spår.

Vi får hundratusentals fler i arbetsför ålder — men kommer de att få jobb? Eller kommer vi att fortsätta att leva med en samhällsekonomi där många är utestängda från jobb?

Ett exempel ger blixtbelysning på vad som hänt: Om en lika stor andel av befolkningen hade haft jobb idag som 1990, så skulle hundratusentals fler ha jobbat. Ökningen skulle vara större än alla månadsavlönade jobb inom dagens kommunala äldre- och handikappomsorg!

För tio-tolv år sedan förändrades allt under ett par år. Ett systemskifte genomfördes på arbetsmarknaden och i den ekonomiska politiken. Andelen av befolkningen som är ofrivilligt utan jobb tredubblades. Från att under lång tid legat på en internationellt låg nivå, kring 5 procent, har den sedan dess pendlat kring 14 procent.

I slutet på 80-talet var det högkonjunktur. Efter den kom efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris, med fastighets- och bankkris. Företagens och statens finanser återhämtade sig, men arbetslösheten bestod på en högre nivå än vi varit vana vid. Personer i alla åldrar har drabbats hårt, inte bara äldre och yngre.

Officiell statistik visar att den öppna arbetslösheten minskade under senaste högkonjunkturen. Men alla de utan jobb som i statistiken kallas arbetsoförmögna blir bara fler. Till en del har man förtidspensionerat bort arbetslösheten.

Att många står utanför arbetsplatserna börjar bli en politisk het fråga. Oppositionen anklagar regeringen för misslyckande. Och visst har socialdemokraterna haft regeringsmakten under senaste åren. Men hela jobbraset skedde under de år som de borgerliga partierna hade makten.

Det finns idag över trehundratusen flera personer i arbetsför ålder än 1990. Men hundrafemtiotusen färre personer har jobb. Bara en liten del av dem som är utan jobb registreras i arbetskraftsstatistiken som ”arbetslösa”. De allra flesta gör det inte: förtidspensionärer, studerande, sjuka utan jobb, arbetslösa som givit upp och inte söker, studerande som vill jobba, hemmafruar med flera.

Räknar vi samman alla utan jobb — förutom de som valt att inte förvärvsarbeta — får vi fram en otäck bild: Nästan var sjunde person i arbetsför ålder. Då räknas ändå inte deltidsarbetslösa och långtidssjuka som har kvar sin anställning.

Måste då färre försörja fler i framtiden? Det beror på vad som görs åt arbetslösheten. I dag jobbar 46 procent av befolkningen. En lika stor andel kommer att jobba 2030 om vi skulle återfå 1990 års sysselsättningsnivå med låg arbetslöshet.

En del tongivande ekonomer anser att arbetslösheten på dagens arbetsmarknad inte ska/kan vara så låg. Full sysselsättning, en till två procents arbetslöshet, skulle på dagens arbetsmarknad ge allt för stark position för löntagarna. Inflationen skulle öka på grund av allt för höga löneökningar, hävdar de.

Men om dagens höga arbetslöshet och utslagning får bestå, leder åldersutvecklingen till att bara 42 procent2 av befolkningen har jobb 2030.
Med en hög ekonomisk tillväxt är det i sig kanske inget problem eftersom produktionen vi lever på växer snabbare än befolkningen.

Men när en mindre andel av befolkningen jobbar kan det krävas högre skatter för att finansiera välfärden, om alla ska få del av den. Och högre skatter är idag närmast tabu bland makthavare.

Vad ökningen av antalet pensionärer fram till 2030 kostar samhällsekonomin kan ingen säga säkert. Det beror på hur deras hälsa blir och där har experterna flera bud.

En kvarts procents tillväxt per år räcker dock för att samhällsekonomin ska växa i takt med den befolkningsökningen som fler ålderspensionärer orsakar. Under de senaste tio åren har den ekonomiska tillväxten per år i Sverige varit elva gånger större.