Lisa Magnussons röst når mig via hörlurarna, där jag sitter och lyssnar på radion på tåget till Göteborg. Hon älskar sitt jobb.

I Göteborg hittar jag henne i förarhytten på spårvagn nummer sju, i närheten av järnvägsstationen.
Att Lisa Magnusson kom att medverka i radio beror på att hon själv lyssnade på radioprogrammet ”Stop! Personligt”, där ungdomar själva berättar om sina liv och tankar.

— Det var så mycket elände med ätstörningar, olycklig kärlek och annat så jag beslöt mig för att göra ett eget program om vad bra jag har det, säger hon, plingar med handflatan på en gul signalknapp och trycker på gaspedalen. Den gamla, blåvita spårvagnen börjar gnisslande sin färd mot förorten Bergsjön. Lisa tycker om det här gamla åbäket eftersom den ”gasar upp snabbare”. De nyare vagnarna slirar lätt och hon måste sanda oftare på vintern. Det gör hon direkt från förarhytten.

Hon steg upp halv fem den här morgonen och det tog henne nära en timme att själv åka till kvarteret Majorna och hämta en vagn för att börja köra klockan sex. Jagad av tiden ser hon på en skärm hur många minuter hon är försenad och i värsta fall är hon så sen att den där rasten på tolv minuter vid ändhållplatsen fryser inne.

En mängd passagerare stiger på vid kullagerfabriken och stämplar sina kort i en biljettapparat. Lisa sitter under tiden och snurrar ytterligare en fläta i sitt bruna hår. Hon ser ut att föra en ganska anonym tillvaro i förarhytten. Det ökade våldet mot förare har ställt allt högre krav på säkra förarplatser.

Vid nästa hållplats står en mamma med barnvagn. Lisa kastar sig ut och lyfter in vagnen, leende och pratsam. Det skymtar en liten metallkula vid underläppen, en röd liten stjärna på benet och mängder av inträdesband till rockfestivaler på ena armen. Ett av banden är från Berlin, ett annat från Roskilde. På fötterna har hon ett par kraftiga skor. En socka är i svart med rött resårband, en annan är lila.

— Det är bättre att ha olika sockor så slipper jag slänga den ena när den andra har har kommit bort i tvätten, förklarar hon glatt för mig innan hon åter förskansar sig i hytten.

Nu närmar vi oss Bergsjön, där Lisa bor.

— Ghettot, säger hon. Det har nyss varit knivbråk där och där är många arbetslösa.
Ibland hinner hon kasta sig i lekparkens gungor vid ändhållplatsen.

— En 23-årig spårvagnstant som gungar, skämtar hon. Mobiltelefonen, som hon ställt på alarm, börjar tjuta, och det är dags att återvända till stan.

Hon gasar, växlar vid trafikljusen, bromsar för en bil som oväntat svängt ut framför henne, vinkar till kolleger i andra spårvagnar, och när bästa kompisen Zadek kör förbi viftar hon med bägge armarna. Några vägarbetare vinkar i sin tur till henne.

— Det bästa med jobbet är att träffa alla roliga och trevliga människor, säger hon. Det kan vara ett oväntat möte med en trollkonstnär på väg hem från föreställning, eller fantastiska arbetskamrater som hon träffar på lunchrasterna.

— Jag får vara glad mot folk och de blir glada.

En och annan förare höjer på ögonbrynen och funderar över vad hon är för konstig människa som gillar det här slitjobbet.
Ändå är det det bästa som hänt henne sedan hon flyttade från Borlänge till Göteborg för att studera något ”kulturgrejs”, som hon uttrycker det.

Hon är stolt över att vara spårvagnsförare och tycker att det är obegripligt att arbeten som inte kräver någon högskoleutbildning ofta nedvärderas i samhället.

— Jag hade skitbra betyg i skolan och jag tycker det är skitkul att plugga. Men just den grejen, att folk inte är värda någonting om dom inte har en högre utbildning kan jag inte förstå, säger hon med sitt stundtals drastiska språkbruk. Hon fortsätter:

— Dom som tar hand om din mamma och din mormor, eller din dotter och son på dagis, dom är inte värda ett skit… Ett sjukt jävla samhälle vi har.

Att köra spårvagn är dessutom kravfullt. Man måste vara 20 år, ha B-körkort, prata svenska och ha ett gott psyke.

— Det är 300 000 tester, drar hon till med.

Där ingår språktest, hälsokontroll och psykisk test i Lund. En kamrat till henne kom inte med, han ansågs för impulsiv.

Inget positivt som inte har en avigsida. Lisa tycker att det är lite konstiga arbetstider. Första året fick hon reda på dag för dag när och var hon skulle köra. Numera har hon fast schema och kör dagtid utom när hon byter arbetspass.

Som den optimist hon är hittar hon ändå fördelar.

— Det fina är att kunna byta, till exempel om jag ska på rockfestival, säger hon.

Annat som hon reagerar på är att bara få ha första knappen uppknäppt i skjortan, om hon inte bär slips. Hon får inte köra barfota, så ibland går hon barfota på ras-
ten under den varma årstiden.

Lönen borde naturligtvis vara högre, tycker hon, speciellt för dem som kört i 20 år och har familj.

— För mig är det ändå jättehög lön för att bara vara 23 år. Och det bästa är att jag har ett fast jobb.

Får hon barn får hon inte sparken utan föräldraledigt och blir hon sjuk får hon ersättning.

Hon är med i facket, ”även om många ungdomar inte ids gå med”.

— Folk tror inte så där jättemycket på facket, men jag är med för sakens skull.

Kort därefter öser hon ur sig en svordom över Ylva Thörn, Kommunals förbundsordförande, som gjorde upp med arbetsgivaren vid strejken förra våren, när spårvagnsförarna stod på tur att tas ut i strejk.

— Det är det värsta som hänt Sverige sedan regeringen bluffade oss in i EU, säger hon och pinglar på den gula signalknappen, när en äldre dam krånglar ner sin rollator från trottoaren för att korsa gatan.

Väl framme i Tynnered kontrollerar Lisa att inget är kvarlämnat i någon av de två vagnarna. Ibland har det hänt att någon uteliggare sover i en stol. Då har hon låtit honom vara. Faktum, de hemlösas tidning, ligger i förarhytten.

Lisa vill inte gärna köra på nätterna, som kan vara stökiga. Några killar slogs en gång längst bak i vagnen men tack och lov gick de av. Hon vet att hon i sådana lägen aldrig ska lämna förarstolen. En arbetskamrat till henne har blivit misshandlad. Dessutom vill hon inte skinna folk på mer pengar än de redan betalar på dagen. På natten kostar det 40 kronor för en tur och hon vill helst ha nolltaxa.

Vintern, med halka och mörker, kan väl vara lite motig också, undrar jag.

— Nej, inte alls, säger Lisa och berättar om bedårande, frostiga morgnar i soldis. Sedan kommer våren där hon kan se vitsipporna i backen i Angered, den skiraste grönska, ån som ringlar vid spåret i Örgryte och lyckan att köra vagn 11, då hon når havet vid Saltholmen.

Nu passerar vi Högsbo med lummiga träd och cykelavstånd till stan. Här drömmer hon om att bo i framtiden. Annars bryr hon sig inte om att planera sitt liv — utom till nästa rockfestival.