Fotvård — det är väl något för äldre damer som fått förhårdnader på fötterna; eller kvinnor som vill ha mjuka fötter, välvårdade och vackra, med nagellack på tårna.

Sällan har jag förknippat fotvård med äldre män upphissade i behandlingsstolar på sjukhus, utlämnade med sina nakna fötter till fotvårdsspecialisten Lena Jonsson, med skalpeller och nagelsaxar i beredskap. Män har ett säreget sätt att visa smärta på. De ler medan de tappert kniper ihop ögonen, när det gör som mest ont i nageltrånget vid stortån, men det visste jag inte då jag steg av tåget i Hudiksvall, det glada Hudik.

Lena Jonsson, som möter mig, har kort, rödstubbat hår. Håret kan förklara varför en del kallar mig Rödlena säger hon lite senare. Hon är en aning röd i själen också, det vill säga socialdemokrat.

Att hon ibland kallas Facklena beror på hennes fackliga engagemang. Hon bär en kedja kring halsen med en liten medaljong i guld, Kommunals symbol. Den har hon fått som hedersmedlem.

Lena sysslar med så mycket att man kan fråga sig hur hon får tiden att räcka till för människors fötter på Hudiksvalls sjukhus. Hon bär en grå T-shirt med emblemet: Dellarnas kyrkbåtsroddare. En styrman är hon, håller i styråran och ger kommando till fjorton roddare, när hon har tid. Det är nog det som är hennes kännetecken, att styra och ställa med en viss envishet.

Envisheten ger hon prov på lite senare på fotvårdsmottagningen på sjukhuset. Hon placerar sig framför datorn för att skriva in journaler, medan hennes kollega Ulla Ohlsson Billing tillfälligt håller sig till fyra handskrivna pärmar. Lena ger sig inte förrän hon i handboken hittar rätt kommando för att spara informationen om varje patient på dataskärmen. Det stjäl tid från arbetet medan telefonen ringer oavbrutet, samtidigt som den ene efter den andre patienten avlöser varandra.

Så kommer pastorn in, han som en gång i tiden predikade i baptistförsamlingen. Lena tar på sig ett vitt plastskynke och bär fram en plastbalja där pastorn sänker ner sina fötter efter att ha kavlat upp byxbenen.

Lena hissar upp stolen så att hon på ett bekvämt sätt kan komma åt hans fötter, där hon sitter på en trekantig pall. I utrustningen ingår fina nypsaxar, borrmaskiner, skalpeller och elektriska slipapparater och andra specialinstrument.

Det finns två behandlingsstolar i rummet, åtskilda endast av en skärmvägg.
Ibland har det varit så många patienter att hon eller hennes arbetskamrater har fått sitta direkt på golvet och lägga om sår.

Pastorn förklarar att hans fötter domnar jämt och ständigt. Lena tror det beror på att nerverna i fötterna har tagit skada på grund av hans höga blodsockervärde. Hon tar fram en skalpell och tar bort lite förhårdnader och klipper naglarna. Sedan tar hon på sig ett munskydd, eftersom det dammar när hon slipar runt nageln på ena foten. Det låter som en inte alltför högljudd tandläkarborr. Pastorn som tidigare haft nageltrång är fortfarande känslig på stortån och grimaserar tappert, när hon behandlar den. Precis som nästa manliga patient gör, när det ömmar vid stortån.

Nervskador kan göra patienterna extra känsliga eller tvärtom. Många diabetespatienter tappar känseln och känner inte ens när en sko skaver. Lena och hennes arbetskamrat Elvy Olsson börjar livligt beskriva vad de plockat ur fötterna på patienterna, de mest udda saker, avbrutna synålar, tandpetare, rosentaggar, metkrokar och häftklamrar.

— Ingen fot eller tå är den andra lik, inte ens på samma person, berättar Lena och nämner en mindre trevlig utveckling.

På 70-talet hade hon patienter, vars naglar hade fått växa i över ett år till små bockhorn, därför ingen hade hjälpt dem med fotvård. Lena tar fram en burk och visar en samling krökta, spiralformade naglar, som hon har sparat.

— Sådana här naglar dyker upp igen. Det är uselt. Drar landstinget ner på personalen ska jag visa vad den här burken innehåller, säger hon.

En 84-årig kvinna kommer in. Hon tar av sig ett par platta skor i guldfärg, förr hade hon höga klackar.

Lena lyssnar efter pulsslagen i hennes fötter med en doppler, som har högtalare.

— Till och med jag hör, trots att jag inte har på mig hörapparaten, säger kvinnan och börjar sedan fundera över vem som ska klippa gräsmattan hemma, eftersom hennes man nyligen gått bort.

Lena undrar om hon inte har några barn som kan göra det, medan hon borrar bort en liktorn, smörjer kvinnans fötter och föreslår att hon ska vända sömmarna utåt på strumporna, så de inte skaver mot den känsliga huden.

Nästa patient har ett otäckt sår på foten, som Lena rengör försiktigt. Nu tar hon chansen att entusiastiskt berätta om Sårläkningssällskapet. Egentligen är det därför hon velat att jag ska komma hit. Att hon lyckats ta sig in som ledamot i sällskapet visar sig vara en bragd. Läkarna tar det som självklart att vara med, liksom sjuksköterskor. Sällskapet ordnar konferenser och det finns även lokala sårvårdsgrupper. Alla som arbetar med sårvård kan bli medlemmar.

— Det är vi undersköterskor som sköter sårvården och det är ett gyllene tillfälle att fortbilda sig, att lära sig att sköta sår på rätt sätt. Tekniken utvecklas ständigt. Det kan handla om att odla ny hud, att lägga på såren, fluglarver i såren, tillväxthormoner och annan aktuell forskning, säger Lena med 30 års erfarenhet i yrket. Fortfarande föredrar hon att kalla sig fotvårdsspecialist i stället för fotterapeut.

— Ordet specialist känns bättre, för det är ju det jag är, säger Lena.

Förr handlade yrket om att smörja fötter och klippa lite naglar på långvården. Idag handlar det om diabetesfötter, reumatiska fötter, eksemfötter och cirkulationsfötter inom sjukhusets medicinklinik. Förr tillhörde hon enheten för köks- och städverksamhet. Sedan blev det köp- och säljsystem 1992. Hon fick en projektanställning i ett halvår för att räkna på hur man skulle ta betalt för tjänsterna inom enheten.

Varför fick hon det uppdraget, undrar jag.

— Ja, jag har väl svårt att vara tyst, svarar hon.
Hon har gått Kommunals Dialogutbildning, som bland annat går ut på att kommunicera på ett bättre sätt.

— Jag tyglade mig själv till att vara tyst på kursen. Jag har alltid velat att alla ska vara med på tåget, men jag måste försöka acceptera att alla kanske inte vill vara med, säger hon.

Det har möjligtvis sina avigsidor att vilja vara en igångsättare i alla sammanhang. Hennes arbetskamrater Elvy och Ulla tycker att Lena har varit borta från sitt arbete ofta de senaste åren. Än är det utbildning, än sitter hon med i någon styrelse.

— Vi skäller på henne men hinner knappt göra det heller, eftersom hon inte är här. Hon är glad och positiv, säger de med en blandning av irritation och gillande och börjar diskutera den låga lönen. Lena har lite mer, 19 350 kronor. Hon sköter en del administration, är dataansvarig och föreläser i olika föreningar om fotvård och har undervisat i fotvård på Komvux och i gymnasieskolan.

Lena är irriterad över att den påbyggnadsutbildning som finns på gymnasiet försvinner och att det i stället dyker upp en rad privata småkurser och annat. Det sänker yrkets status. Hon tycker att det helst ska vara högskoleutbildning. Hon är med i en arbetsgrupp inom Kommunal, som centralt arbetar med frågan.

När arbetstiden är slut sätter hon sig i sin Mercedes.

En kvinna med hjärna kör med en stjärna säger hon och pekar på emblemet på huven. Hon ger sig iväg till idrottsplatsen där hennes dotter Beatrice, i blårutig kjol, svarta trikåer, och t-shirt med texten Julle All Stars, dansar cheerleading.

En kombination av dans, gymnastik och hopp i ett rasande tempo, medan Lena tjoar och visslar högst i publiken. Sedan åker Lena hem och gör i ordning tacos för sju personer. Hon har minst 160 kokböcker på en hylla i köket. Därefter är det dags att ta in hästen i stallet, några kilometer därifrån. Den har flickorna köpt sedan de sålt hennes motorcykel. Den gamla vetaranhojen har hon kvar, en Huskvarna Svalan, en 250 kubikare.

Dagen därpå är hon åter på jobbet. På vägen till lunchrestaurangen hejdar hon en receptionist och senare en överläkare och tittar granskande på deras fötter. Receptionisten får godkänt eftersom hon bytt till ett par kraftigare skor. Överläkaren får höra att han borde byta ut sina slitna sandaler, medan han urskuldande nickar.

— Man ska ha en hel arbetssko, inte någon sandal med halva foten utanför, säger Lena bestämt och håller fram en kraftig vit arbetssko med blå elastiska sleifar.

Hon är åter Fotlena i full aktion.