På 1970-talet sjöng Annika Edin egna kampsånger på gator och torg. Nu handlar texterna om vårdens vardag.

Annika Edin arbetar i hemsjukvården i Sundsvall. Hon vet hur det är att vara sjuk, men inte ha råd att stanna hemma. Hon vet hur det känns att vara utarbetad och sjunger om allt detta.

— Men ibland är det bra att acceptera vardagen som den är, och inte bara kämpa emot, säger hon. Jag vill inte hamna i missnöjesfällan, där var och en bara ser sitt eget och skäller på politikerna.

Numera gör Annika helst hela program med både sånger och berättelser kring ett tema. Vindarna i sinnet heter ett, Vila i tillvaron är ett annat.

Det sistnämnda kom till när hon, faktiskt, var sjukskriven en kort tid. Hon var utarbetad och kunde inte vila. Förutom att skriva så hjälpte bland annat meditation och chi gong.

I motiveringen till eldsjälspriset står det bland annat att Annika Edin skriver om klasskillnader. Det kommenterar hon så här:

— Men jag tror inte att den ena klassen är lyckligare än den andra, fast överklassen slipper förstås vår ekonomiska ångest.

Själv blev hon så småningom ensam med fyra barn, så hon vet.

Som tioåring fick Annika sin första gitarr. Hon spelade Beatles och andra idolers musik tillsammans med kompisar. Hon var gymnast och tänkte bli gymnastiklärare. Det förde henne till gymnastikfolkhögskolan. Där lärde hon sig mycket om rytmik, om att analysera hur sånger var uppbyggda och hon började skriva egna sånger.

Hon fick familj med fyra barn, varav tre nu har flyttat hemifrån. Hon jobbade litet som gymnastiklärare, ett tag på kontor och på fabrik.

Av det där blev det Växelfrökens tango och Maskinmelodi, som spelades i radions Bandet går.

I kampanjen mot kärnkraft upptäckte Annika att sånger var ett sätt att göra sig hörd. Hon var också engagerad i miljöfrågor. När en oljetanker gick på grund skrev hon en sång om den.
Kring tusenårsskiftet spelade hon och en annan tjej på krogar. De höll på i tio år. Annika beskriver det som en födkrok, ett sätt att tjäna litet extra.

Efter att ha gått igenom kriser har hon kommit fram till att mycket litet kan ge en känsla av lycka. Hon förklarar också lugnt, att det trots allt alltid finns möjlighet till samtal i vården, att lyssna och förstå.

Kommunals övriga kulturstipendiater 2004 är:

Susanna Edwards, regissör

Står bakom dokumentärfilmen ”Fackklubb 459 — sista striden på Bagarn” som skildrar fackklubbens strid om jobben när Skogaholms bageri läggs ner (läs reportage i Kommunalarbetaren nr 5/2004).

Claes Eriksson, Galenskaparna

Stipendiat för att han med humorns kraft tar upp politiska frågor och alltid står på den lilla människans sida. Han ligger bakom filmer som ”Leif” där Boforsaffären förs upp, föreställningen och filmen ”Monopol” som förutser Berlusconis framfart. Han har gjort föreställningen ”Casinofeber” som handlar om ett sjukhus som köps upp av privata krafter i syfte att stänga sjukhuset till förmån för ett casino.

Torsten Jurell, skulptör, målare och grafiker

Hans konstnärskap innehåller en politisk sida — en kritik av kapitalismen och konsumismen. Det kan handla om kvinnor i Sydafrika som dagligen bär det livsuppehållande vattnet till sitt hushåll som i hans skulpturer ”Hyllning till alla vattenbärerskor”. Torsten Jurell arbetar ofta i trä och hans verk finns på museer och i offentliga miljöer, som hans stora skulpturer i Göteborgs hamn.

Emelie Jonsson, dansare

En ung dansare som gick ut Svenska Balettskolan 2001. Har medverkat i föreställningen ”Populärkultur” som frågade vem som bestämmer vår frihet och vad som skapar våra begränsningar, och arbetat i danskollektivet ”Moose Dance Company”. Under våren 2004 medverkar hon i Birgitta Egerbladhs dansföreställning ”Tjechovträdgården” på Klarascenen i Stockholm.

Kulturstipendiaterna får 40 000 kronor vardera som kommer att delas ut i samband med Kommunals kongress.