Barnskötaren Stefan Edholm, undersköterskan Evripides Kyritsis och hemtjänstanställde Bo Emanuelsson är om man ska tala forskarspråk så kallade brytare. De bryter könsmönstret på sina jobb.

Kommunalarbetaren har träffat dem på sina respektive arbetsplatser. Två av de tre har ett fackligt förtroendeuppdrag, de är arbetsplatsombud.

Vi mötte tre ganska olika infallsvinklar på hur de ser på sin roll som man i ett kvinnodominerat yrke.

Evripides: ”Det är lite en komplexgrej”

I början funderade Evripides Kyritsis över vad han höll på med.

— Varför är jag den ende killen frågade jag mig. Men nu känns det inte så märkvärdigt längre, säger han.

Evripides, eller Evri som han kallas, är undersköterska på en palliativ enhet på Handens sjukhus. Han är 28 år och har jobbat där i åtta år.

Även han har erfarenhet från ett mer mansdominerat jobb. Han har bland annat jobbat som målare i Grekland.

— När det är fler killar på arbetsplatsen kan man prata lite fotboll och så. Kvinnorna här pratar om andra grejer.

På sjukhuset i Handen finns det andra män, givetvis. Doktorer, vaktmästare, en sjuksköterska men ingen annan som han, manlig undersköterska.

Det har hänt, berättar han, att någon manlig läkare eller kvinnlig kollega undrat när han ska gå vidare.

— Jag har fått frågan faktiskt. Du är ju ung, ska du inte plugga vidare? Och det är väl inte så att jag aldrig har tänkt i de banorna själv.

Just nu utbildar sig hans flickvän så den egna karriären får vänta lite till.

Vad gör dina manliga vänner?

— Många är inom data. Det är lite en komplexgrej för mig när jag är ute med dem. De tjänar mycket bättre än mig. Jag får lite komplex att jag själv inte lyckats bättre.

Känner du dig misslyckad?

— Nej inte så. Det jag gör har gett mig så mycket i synen på livet. Men om man ska hårdra det så styr pengarna så mycket i livet, var man ska bo, hur man ska leva.

Det märks ibland att ”Evris” kvinnliga arbetskamrater inte riktigt ställer samma krav på honom som på sig själva, berättar han.

Det kan handla om att diska, torka av bord, sådant som traditionellt har ansetts vara kvinnliga göromål.

— De förväntar sig inte att jag gör det automatiskt. Ibland säger de åh vad du är duktig.

Blir du arg på det bemötandet?

— Nej jag ser det mer som att de blir förvånade på ett bra sätt.

Och så berättar ”Evri” historien om förklädet. Han har ett eget förkläde för köksgöromål, med mer manlig skärning upptill. Det var chefen en dag som frågade honom om han ville ha ett sådant. Han springer och hämtar. Det är mörkblått, mer kockliknande än de andra förklädena.

Visserligen finns det blå ”kvinnoförkläden” på avdelningen också men även rosa. ”Skulle jag aldrig sätta på mig”, säger Evri.

Liksom för Bo är det mest lönen det handlar om för ”Evri” Kyritsis. Hade den varit bättre så hade han jobbat kvar här betydligt längre än vad han tror att han kommer att göra.

Han tror att högre lön skulle få fler killar att stanna kvar i vården. Trots det har han mycket svårt att se bilden av sig själv som en man som närmar sig pensionen och fortfarande jobbar som undersköterska. Han skrattar roat åt frågan.

Stefan: ”Jag tänker inte på
att jag är ensam kille”

där Stefan Edholm jobbar är de 22 kvinnor och så han. Även om han inte skulle ha något emot fler killar som arbetskamrater så reflekterar han sällan över att han är i minoritet

— Jag tänker inte på att jag är ensam kille. De är ju mina arbetskamrater. Det är precis som vilken arbetsplats som helst, säger han.

På förskolan Trumman råder lugnet vid den här tiden på dagen. Det är efter lunch, barnen vilar. På väg in i personalrummet där intervjun ska göras får Stefan ta emot någon gliring av en kvinnlig kollega. Nu har han chansen, säger hon, att tala om vad de gör med honom

Det enda Stefan ibland kan känna är svårt att dela är den kvinnliga jargongen. Det är det första han tar upp under intervjun.

— Det är en tuffare jargong bland killar. Här blir det annorlunda, mer fnitter.

Är det andra samtalsämnen?

— Ja det blir gärna det klassiska, var man har shoppat och var det finns billigare kläder och så.

Tidigare jobbade han på en restaurang med bara manliga arbetskamrater. Där var tonen betydligt råare.

— Hade man till exempel gjort bort sig så var alla på en med en gång.

Vilken jargong trivs du bäst med?

— Om det ska vara jämställt så är väl en blandning det bästa.

Stefan är 33 och har jobbat som barnskötare i två år. Han har hunnit med en förskola innan denna. På det förra stället var de två killar. De sökte sig gärna till varann och då blev det mer ”killämnen”, som bil-prat, i samtalen än vad det blir nu.

— Om det fanns fler killar här kunde man kanske gå och ta en öl eller fika efter jobbet som arbetskamrater gör. Det blir inte samma sak när man är enda killen.

Han ser inte sitt jobb som tillfälligt. Han vill jobba med detta och kan se sig själv i kristallkulan som en ”gubbe” som åker pulka och spelar bandy med ungarna. Om han orkar rent fysiskt.

— Det beror också på hur länge man har barnasinnet kvar.

Hans manliga kompisar har helt andra mer mansdominerade jobb. De ser inte ner på honom men är kanske lite förundrade ibland. Trots att de också har högre lön är han inte särskilt avundsjuk på dem. I stället kan det vara tvärtom.

— På sommaren har jag det bästa yrke man kan ha. När jag är ute och solar och badar blir de avundsjuka.

Att det är så pass få killar i hans yrke har med rädsla att göra, tror han.

— Fler borde pröva på. Jag var också skeptisk i början. Men jag har lärt mig. 

Bo: ”Bilderna stämmer inte”

Bo Emanuelsson har en del att jämföra med. Han är 54 år, har jobbat som journalist och på Posten. Nu jobbar han i hemtjänsten sen 14 år tillbaka.

Han vill sticka hål på några myter och föreställningar som finns om mansdominerade och kvinnodominerade arbetsplatser.

— Det finns bilder som inte stämmer. Att det skulle vara en råare ton på manliga arbetsplatser och att kvinnor inte är så frispråkiga, det kan man glömma, säger han.

— Kvinnor säger ungefär samma saker om män som män gör om kvinnor, hävdar han.

Vi sitter i ett stort sammanträdesrum och pratar. Hemtjänsten i Brandbergen har sedan några år tillbaka stora rymliga lokaler. Annat var det förut när de fick sitta i farstun till en förskola. Varje gång någon öppnade dörren blåste alla papper bort, berättar han.

Att det skulle vara rakare kommunikation på mansdominerade arbetsplatser stämmer inte heller, enligt Bo.

— Jag har varit med om nog så mycket intriger på både Posten och de tidningar jag jobbat på som här.

Och hans nuvarande arbetskamrater är minst lika bra på att gå in till chefen och ventilera sitt missnöje som de manliga arbetskamrater han haft på sina tidigare arbetsplatser.

Alldeles nyligen har det börjat en kille till på hemtjänsten i Brandbergen i Haninge.

Annars har han varit ensam kille i alla år och mycket har hänt med bemötandet från omgivningen sedan han började på 90-talet.

— De första åren jag jobbade kom det väldigt mycket frågor om hur jag tyckte att det var att jobba här. Jag fick mycket respons på att jag var kille. Det är borta, det är ingen som tänker på det nu.

Då i början hände det att både pensionärer och arbetskamrater inte väntade sig att Bo skulle klara vissa saker, städning och matlagning till exempel.

Blev du irriterad över det?

— Inte irriterad men jag tyckte att det var lite löjligt.

Bo slår hål på ytterligare en myt, den om att män på kvinnodominerade arbetsplatser gärna blir ”husteknikern”, den som fixar med kanalinställningarna på teven och byter glödlampor och dylikt.

— Jag är inte den där teknikern. Det har vi tjejer som är fullt kapabla till.

Ute hos pensionärerna finns det ofta kvar fördomar som gör att Bo kanske blir mer positivt bemött än sina kvinnliga kolleger.

— När jag går hem till någon ny pensionär får jag ofta höra, åh vad trevligt att det kommer en kille. Jag tror inte tjejerna får höra lika ofta att de tycker det är trevligt med en tjej.

De pensionärer han möter är nästan alltid kvinnor. De är oftast översvallande oavsett hur han städar eller diskar.

— De förväntar sig att en kvinna ska kunna det här, de ska göra på samma sätt som de själva har gjort. Medan de inte förväntar sig att en man ska kunna alls eftersom deras egna män inte gjorde det.

Bo tror att lönen är den avgörande faktorn när männen väljer bort sådana här jobb. Han pekar på en sak till, att arbetsgivaren inte tar kraven på lika stort allvar från kvinnodominerade branscher.

— På ett bygge skulle ingen arbetsgivare tveka över att sätta in ett skydd på ett tak om det behövs. Här kan det ta månader innan det kommer en lyft fast vi sagt flera gånger, att vi fixar inte det här.