Det bästa med det här jobbet är att man får variera. Det kan vara skönt att komma ut i verkligheten ibland. Det är väldigt omväxlande hela tiden, säger Andreas Lindqvist.
Det handlar om, som han säger, att vara flexibel.

Andreas och 22 andra personliga assistenter ingår i ett tvåårigt projekt som kallas vikariesamordningen. Det sägs vara unikt.
Och flexibel, det utnötta ordet, är för en gångs skull en ganska bra kravbeskrivning. Dessa 23 personliga assistenter är både brukarens och arbetsgivarens förlängda arm.

Samordningen har en egen lokal, inrymda längst ner i samma hus som ett äldreboende. Där finns tre mindre kontorsrum där assistenterna sitter och tar emot sjuk- och friskanmälningar när de inte själva är ute och jobbar hos brukarna.

Liksom i många andra kommuner tvingades arbetsledarna för personliga assistenter i Luleå tidigare ägna massor av tid åt att ragga vikarier. Med hjälp av EU-pengar satte kommunen i gång med att försöka förändra bilden. Den väg man valde gick ut på att inrätta en vikariepool som samtidigt skötte det administrativa runt vikarieskaffandet.

— De anställda har två roller. Dels går de ut och vikarierar där det finns vikariebehov. Dels sitter de och tar emot sjukanmälningar och friskanmälningar från hela fältet av personliga assistenter och löser de vikariebehov som uppstår, förklarar projektledaren Christer Hägglund.

Tidsmässigt ska assistenterna ägna sig ungefär lika mycket åt båda sakerna.

— En normal arbetsvecka sitter jag 2-3 dagar på kontoret. Och 2-3 dagar är jag ute och jobbar, säger Andreas Lindqvist.

Vikariesamordningen har också tagit över de så kallade dubbleringarna. De ordinarie personliga assistenterna behöver några gånger varje dag hjälp med enstaka moment. Upp ur sängen, till toa, ner i sängen är typiska sådana situationer med brukare som har svårt med rörligheten. Tidigare ryckte hemtjänsten in vid sådana dubbleringar.

Nu sitter Andreas, mitt på förmiddagen, på väg i en av de tre tjänstebilarna till en dubblering. Det är en gnistrande vinterdag. Andreas fäller ner solskyddet på sin sida.

Strax före avfarten till Mjölkudden, där damen vi ska till bor, berättar han att assistenterna i projektet har 1 300 kronor i projekttillägg för att de gör arbetsgivaruppgifter.

En doft av många rökta cigaretter slår emot oss när vi kliver in i Ulla Åströms lägenhet, en etta med kök.

Hon har MS, sitter i rullstol och drabbas då och då av ryggskott, säger hon. Därför behöver de vara två ibland för att flytta på henne.
Hennes egen assistent Michael Macias Rojas får efter förflyttningen i uppdrag att steka fläsk och värma bruna bönor.

Medan Andreas Lindqvist visar hur förflyttningshjälpmedlet ”Turnern” fungerar.
På tv:n bredvid köket avlöser 3:ans program varandra. Efter Ricki Lake tar någon gammal såpa över.

— Man får se hur det går till i Amerika, säger Ulla Åström.

För att dra ytterligare fördelar av projektet har vikariesamordningen öppet till 22.00 varje kväll. Både brukare och personliga assistenter har plötsligt någonstans att vända sig när något känns svårt.

— Vi tar hand om de ordinarie personliga assistenterna lite mer. Vi kan säga till dem: vi förstår att du haft en tung dag för jag var där själv i går, berättar Andreas kollega Barbro Österman inne på kontoret.

Kontoret är ganska litet. Kartonger står staplade på varann innanför entrén och förstärker tillfällighetskänslan.
Men bara att ha en arbetsplats att gå till är stort för en personlig assistent.

— Man har en arbetsplats och arbetskamrater. Det är väldigt skönt när man har jobbat ett antal år i verksamheten med ensamarbete, säger Andreas Lindqvist.

Händer det att du är sysslolös?
— Det finns alltid något man kan göra. Ibland har vi så kallad obokad tid. Då kan vi träffa brukare vi inte har träffat förut, till exempel.

Förutom att samordningen löser de akuta vikarieproblemen vill projektledaren också framhålla värdet av den kunskap de bygger upp.

— Man vet vilka vikarier som har varit vart, vem som har varit inne och jobbat hos vilken brukare. Man vet om det fungerat bra eller dåligt. Kunskapen växer hela tiden. Det gör att brukaren känner sig tryggare, säger Christer Hägglund.

Ett av målen med projektet har det inte gått lika bra med. Behovet av timvikarier är fortfarande stort, fast nu bokas de in av assistenterna i vikariesamordningen i stället.

— Vi har ca 70 timanställda men använder max 10-20. Tanken med projektet var att komma ifrån det helt och hållet. Men det är väldigt svårt eftersom det kommer toppar och dalar, säger Christer Hägglund.

Projektet har pågått i ett år och avslutas den 31 december i år. Vad som händer sedan vet man ännu inte. Någon utvärdering har inte gjorts än.
Andreas Lindqvist vill att projektet permanentas.

— Det här projektet är ett bra sätt att göra vårt yrke till ett riktigt yrke.