Skriet tränger inte fram.

Man är begraven levande,

och skriet kvävs i mörkret

av likgiltighetens svarta övermakt,

mer fasaväckande än någon levande tortyr,

som reducerar en till mördad tystnad

utan rätt och talan, utan mänskovärde,

utan något annat än en evig skräck

som följeslagare mer mörk än natten varje dag,

som släcker dagens ljus, ersätter det med vanmakt

och paralyserar livet, dödar allt livstecken,

dömer dig till evig kronisk hopplös ensamhet

med döden som det enda kvar att hoppas på

som en befrielse ur livets värsta fälla:

att berövas livet men likväl få ha det kvar

men utan att det mer får leva.