Kommunen har inte fått någon större budget bara för att detta har hänt. Tyvärr är det pengarna som styr, säger Reidun Fredsvold, undersköterska på Hemgården i Gislaved.

Än i dag får personalen försvara sina jobb inför omgivningen.

— Jaså du jobbar där de misshandlar de gamla? Den efterslängen får man i bland, berättar Reidun Fredsvold.

Det är två år sen Hemgården blev känt. En bandinspelning avslöjade två vårdbiträdens elakheter mot en gammal kvinna som bodde på äldreboendet. Bandet spelades upp i radio och teve. Vårdbiträdena blev avskedade.

På Solängen, som avdelningen heter där det hände, möts vi av stora, ljusa, inbjudande lokaler. En öppen spis i dagrummet bidrar till mysfaktorn. Vanvård är inte det första man kommer att tänka på.

En dom strax före jul fritar vårdbiträdena från ansvar. I stället pekar tingsrätten på kommunens ansvar för arbetsmiljön, att se till att resurserna är tillräckliga, att handledning finns, att cheferna är tillgängliga.

Mycket av kritiken framfördes redan när det hände, inte minst från Kommunals sida.

Efter att händelsen blivit känd tillsatte kommunen en utredning. Den blev ingen smickrande läsning för politikerna.

• För att undvika liknande händelser i framtiden behövs mer personal framför allt på kvällarna och helgerna.

• Det behövs också en bättre ledningsorganisation med fler chefer som jobbar närmare personalen.

• Handledningen av personalen när det gäller svåra situationer, bemötande av svåra vårdtagare till exempel, måste förbättras.

Allt stod där svart på vitt i utredningen. Trots det visar det sig att händelsen ännu inte blivit den rejäla väckarklocka för kommunen som man skulle kunna tro.

En liknande sak höll på att inträffa i somras.

— En av våra medlemmar på Hemgården hade hand om en vårdtagare som de hade begärt hjälp med i hur de skulle bemöta honom. Han var svårhanterlig med psykiska besvär. Chefen var inte tillgänglig och personalen hade inte fått handledning om hur de skulle bemöta honom, berättar Maybritt Reljanovic, Kommunals huvudskyddsombud i Gislaved och även arbetsplatsombud på Hemgården.

Det slutade med att medlemmen fick förklara sig för den medicinskt ansvariga sjuksköterskan, MASEN.

— En sommarvikarie hade reagerat på hur vår medlem hade uttalat sig inne hos honom. Och hon ville gå vidare och Lex Sarah-anmäla henne men det blev inget av det.

Den ansvariga områdeschefen Margareta Johansson hävdar att personalen visst fick det stöd de begärde.
— Sen är det så att vissa personer inte kan ta hand om vissa personer och då blir det fel, säger hon.
Och det går inte att jämföra med skandalen för två år sen, påpekar hon.

— Det är så vitt skilda fall. Men eftersom jag har tystnadsplikt så kan jag inte berätta för dig vad som utspelades. Vår MAS och jag bedömde att hon kunde jobba kvar.

Oavsett vad som hände så visar det på behovet av att kommunen tar tag i situationen, anser Maybritt Reljanovic.
— Det är illa nog att man behöver ha ett möte om hur man bemöter vårdtagare på Hemgården. Om arbetsgivaren efter det som hände för två år sen hade tagit till sig kritiken så hade man satt in resurser.

Några positiva förbättringar har skett.

Personalen har fått utbildning. I stort sett all utbildning de har velat ha, enligt undersköterskan Reidun Fredsvold. Det har införts så kallade etikombud. Reidun är ett av dem. Fast det blir inte mycket tid över till den rollen, medger hon. Och personalen har återinfört de gamla halvtimmeslånga rapporterna när man byter skift.

Det blir ett tillfälle för dem som jobbat att få ur sig eventuell frustration som uppstått under arbetsdagen. Och så har kommunikationen med de högsta cheferna blivit bättre.

— Förr så var det otänkbart att ringa socialchefen om den närmsta chefen är borta. I dag är det inga problem, säger Reidun Fredsvold.

När det gäller grundproblemen är allt sig likt. Det är exakt samma personaltäthet nu som då, stressen har ökat med vårdtyngden, ledningsorganisationen ser likadan ut.

Sjukfrånvaron ökar allt kraftigare. Mycket av helgarbetet består av att ringa runt och försöka få tag i vikarier. En undersökning på Solängen visar att det 2003 har fattats folk för i genomsnitt 6,2 timmar per vecka.

— Det är när folk är sjuka och inte har blivit ersatta. Det är ju neddragningar, säger Maybritt Reljanovic.

De två områdescheferna förklarar att personaltätheten redan är ovanligt hög på just Solängen, 0, 78 personal per vårdtagare utslaget på årsarbetare.

— Det är en personaltäthet som jag aldrig någonsin har träffat på tidigare, säger Margareta Johansson, som är chef för bland annat Solängen.

Jämfört med hela riket är personaltätheten något högre. Enligt SCB:s och Kommunförbundets senaste uppgifter från 2002 ligger riksgenomsnittet på 0,67.

Och Reidun klagar verkligen inte på sitt jobb. Hon trivs jättebra.

Men vårdtyngden är stor och har ökat jämfört med för två år sen, säger hon.

Det var tufft också då. Men man kan inte skylla det som hände på arbetsgivaren, säger hon. Hon och hennes kolleger är irriterade över domen.

— Det är mitt ansvar vad jag säger. Jag kan också bli förbannad, men då får jag ta mig samman. Man blir förbannad i äldreomsorgen i dag, man får väldigt mycket slag och sparkar. Och det blir mer av det eftersom de gamla blir sjukare och mer dementa. Men det är vårt jobb och då måste vi försöka tackla det på ett bra sätt.

Maybritt Reljanovic försvarar att Kommunal drivit frågan rättsligt. Kommunal anser att kommunen gjorde fel som avskedade vårdbiträdena. Något som också tingsrätten kom fram till.

— Någonting ligger till grund för att du är så sliten, att du är så trött att det brister. Då klarar du inte hålla dig så professionell. På en annan punkt är Reidun och Maybritt eniga. Att det hade varit bättre för alla om bandinspelningen aldrig hade kommit ut och spelats upp i teve och radio.

— Alla här blev uthängda på grund av de här två, säger Reidun.

Men är det inte bra att det blivit en diskussion om arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i äldreomsorgen?

— Priset var för högt. Det finns andra vägar att få arbetsgivaren att ta sitt ansvar. Det var så många som blev drabbade av det, säger Maybritt.

Chocken över den intensiva massmediebevakningen sitter i fortfarande, förklarar Reidun.

— De stod här utanför på muren och filmade in genom fönstren till Hemgården. Det var helt grymt.

Det är lite motvilligt hon ställt upp på att bli intervjuad av Kommunalarbetaren. Personalen har precis börjat kravla sig upp ur den grop de befunnit sig i.

Det positiva med händelsen är att gruppen stärkts.

— Vi har fått en bättre sammanhållning. Vi är inte så rädda för att prata med varandra. Förr kunde vi gå och hålla inne med sådant som behövde sägas. Det gör vi inte längre.

Gislaveds kommun har överklagat tingsrättsdomen. Nästa instans är Arbetsdomstolen, AD. Det finns ännu inget datum uppsatt för förhandlingar i AD.