Hustru Lena togs nämligen in på sjukhus för en efterlängtad knäledsoperation. Artrosen (förändringar i ledbrosket) hade gjort varje förflyttning till en övning i att uthärda smärta.

Doktorn tyckte att hon fick sin operation på ett tidigt stadium efter bara ett års köande delvis på grund av för högt blodtryck. Hon hade inte behövt smärtstillande medel för att kunna sova, till exempel. Riktigt ont gjorde det ju bara när hon försökte gå. En operation som befriar patienten från ständiga smärtor är högre prioriterad än en som ”bara” befriar från smärtor vid gång, tyckte doktorn helt riktigt. Att det behövs sådana prioriteringar är ett grymt systemfel i sjukvården.

När jag besökte henne fann jag henne i ett rum inträngd med tre andra patienter. Jämfört med dessa var Lena med sina 68 år rena ungdomen. De andra kvinnorna var där efter benbrott och liknande. Men de var illa däran också på andra sätt. En klagade ganska högt och entonigt, vilket hon gjort hela natten och dessutom aggressivt mot personalen, enligt Lena. Den andra var vid medvetande men visste nog inte var hon var trots att personalen pratat med henne. Den tredje sov mest hela tiden. I vaket tillstånd hade hon frågat efter sin sedan ett par år avlidne make.

Trångt kändes det i det lilla rummet med fyra så pass svårt sjuka och med bara tygskynken mellan sängarna. Var vi verkligen för inte så många år sedan på väg mot eget rum, fast det gällde väl mest i långvården? Riktigt så trångt som på det palestinska sjukhus jag legat några timmar efter en dramatisk matförgiftning var det förvisso inte. Och inga patienter låg i korridoren på Lenas avdelning. Men nog kändes det fattigt att vara så störd och att så naket vara berövad allt skydd för det privata.

Tänk först på dessa fantastiska ledoperationer som läkarna numera kan göra. Tag din säng och gå, kan de säga till de lidande, av vilka praktiskt taget alla blir bra efter cirka tre månader. Ännu mera prisar Lena personalen på sjukhusgolvet, dessa proffsiga undersköterskor, som skött om henne och de andra äldre kvinnorna med sådan ömsinthet och tålamod, också med den aggressivt krävande. Ytterligare neddragningar hotar nu personal i vården.

Inte har vi väl sjukvården organiserad i den offentliga sektorn för att kunna ransonera tillgången och ställa vårdbehövande i olika långa köer? Amerikanska vårdkonsumenter tar med sina varierande tjocka plånböcker 12-13 procent av bruttonationalprodukten i anspråk för sina behov, medan svenskar får köa inom ramen för 8 procent. Varför har regeringen under senare år funnit det angeläget att nästan i hemlighet sänka skattetrycket med 2-3 procentenheter?
Sten Johansson är professor och har tidigare bland annat varit chef för SCB, Statistiska Centralbyrån.