På en minkfarm i nordöstra Skåne står länga efter länga med minkburar. Det är tyst och lugnt och på håll märks minkarnas närvaro endast av lukten.

Här finns tiotusentals minkar uppdelade på två eller tre i varje bur. 50 000 skinn kommer från den här farmen varje år. Den har funnits i drygt 50 år och såväl farmens som de anställdas framtid ligger nu i händerna på utredningen om pälsdjursnäringen, som presenteras av Jordbruksdepartementet den 1 oktober. Utredningen tillsattes efter att socialdemokraterna på sin partikongress 2001 antog en motion om att pälsdjursuppfödning borde förbjudas.

På minkfarmen i nordöstra Skåne finns fyra djurskötare anställda. De är besvikna på facket eftersom de inte tycker att de har kämpat för deras sak. Lantarbetareförbundet sa 2001 att de inte motsatte sig avvecklingen så länge den skedde under socialt acceptabla former. Bland Kommunals medlemmar finns det cirka 60 djurskötare som arbetar med pälsdjursuppfödning.

— Jag tror inte att facket har satt sig in i vår bransch och vad det innebär att arbeta med de här djuren. De har nog alltid sett oss som en belastning. Vi är så få att det inte är lönt att kämpa för oss, säger Lolita Svensson.

Lennart Johansson som var ordförande i Lantarbetareförbundet 2001 menar att det är en knepig situation, men att det samtidigt är en så pass liten näring med ett fåtal medlemmar.

— Det är ju en marginell grupp. När det gäller andra branscher kan 60 få gå på grund av att ett ställe lägger ner. Vi har inte tagit någon etisk ställning, däremot har vi sagt att det är viktigt att djurskyddslagen efterlevs. Följer man inte den har man inget existensberättigande. Svaret på om det är så eller inte kan inte vi säga, där får sakkunskapen säga sitt, säger Lennart Johansson.

Lolita Svensson och kollegerna förstår inte riktigt vitsen med ett totalförbud i Sverige. De menar att ett förbud bara får till följd att näringen flyttar utomlands till länder som inte har samma krav på djurskydd som Sverige.

— Men vi som många andra inom branschen tror att vi kommer att få finnas kvar. Det blir nog inget förbud, men däremot kanske tuffare bestämmelser, säger djurskötaren Rolf Nilsson.

Peter Jeppsson, som är vd för Pälsdjursuppfödarnas riksförbund, ger samma besked.

— Jag tror att vi får vara kvar. Det är de signaler jag har fått under utredningens gång, säger han.

Rolf, Lolita och de andra djurskötarna på minkfarmen har svårt att förstå kritiken mot branschen de arbetar i och är övertygade om att den bottnar i okunskap. Eftersom minkar har levt 150 år i fångenskap är de inte samma djur som de vilda minkarna. De har präglats av fångenskapen, menar Rolf Nilsson.

Rolf har jobbat länge på farmen och har redan hunnit ta emot en guldklocka. Kollegan Alf Martinsson får sin klocka nästa år. Han började på farmen när han var 16 år och har jobbat här sedan dess.

— Och jag har jobbat här i tio år, jag jobbade på bondgård tidigare. Det är ingen skillnad — det är djur som djur för mig. Vad det handlar om är omvårdnad av djuren, säger Lolita Svensson.

Ingen av dem ser något oetiskt i hanteringen av djuren. Förstår inte argumentet att det inte finns någon nytta med att hålla minkar för en enda anledning — att avliva och göra pälsar av dem.

— Överhuvudtaget finns det så mycket som vi inte behöver. Om det finns människor som vill ha den här produkten och vi kan få vår försörjning från den är det bra, säger Lolita Svensson.

Djurskötarna på farmen lever med minkarna under hela deras levnad. De hjälper till under parningen i mars och under valpningen på våren. De ser till ungarna på försommaren. Och avlivar dem sedan i november då pälsningen startar. Sedan tar de av skinnet, pälsar av, skrapar och torkar skinnet. Det handlar om gedigen yrkeskunskap.

Visst tycker de att våren och sommaren är den mest tillfredsställande tiden att arbeta. Men som Rolf säger — ”tycker man om och arbetar med djur ska man också kunna avliva dem”.

Att de själva gasar ihjäl minkarna efter att ha skött dem under deras levnad ser de snarast som en fördel. De sköter djuren från födelse till död och det är bra för djuren. Minkarna slipper transporter som annars är plågsamma.

— När man jobbar med djur vet man att det är vad som händer med dem till slut. Vad produkten sedan används till har man ingen värdering på. De som har det jobbar inte på ett sånt här jobb, menar Lolita Svensson.

På frågan om någon av dem har en minkpäls svarar alla nej. Men de poängterar att det inte är av etiska skäl. Det handlar mer om att det är för dyrt eller att det inte passar deras personlighet. Rolf Nilsson menar dessutom att minkpälsar är ”felsydda” — för att ge maximal värme borde pälsen vara inåt… På väggen hemma hos Alf Martinsson hänger det dock två skinn.