Det är väl så att mammor gör bort sig bara genom att vara just detta — mammor. En mamma gör allra bäst i att stå lite vid sidan av, försynt men med plånboken ständigt beredd. Det är hennes plikt att göra så litet väsen av sig som möjligt men ändå vara trevlig, när stunden så kräver.

Det har emellertid inträffat ett par gånger att jag, också från mitt perspektiv sett, verkligen HAR gjort bort mig.

Så här var det: Vi skulle åka till Polen på semester, jag, pappan och de båda barnen, Tom och Anna, 13 respektive 10 år gamla. Alltså i en ålder när t.o.m. en nysning från föräldrahåll kan vara ytterst pinsam.

Hur som helst var vi i färjans taxfree och skulle inhandla det obligatoriska godiset till ungdomarna och Martinin till de vuxna. Hemma brukade vi, när andan föll på, grabba tag i varandra och ta en svängom på köksgolvet samtidigt som vi sjöng en truddelutt. Vi hade gjort så sedan barnen var små och med stigande ålder hade också de blivit indragna i detta. Det hände att andan föll på i en affär och då tog vi helt sonika en sväng också där.

Och detta hände alltså nu. Jag grabbade tag i Tom, sjöng en stump och svängde runt med honom mellan Malacohyllorna glad över att vi var på väg och över att hela semestern låg framför oss. Då stannade min blick plötsligt på något längre bort i butiken. Jag såg en ilsken ung man blänga på mig i skydd av Pollypåsarna och knacka sig med pekfingret i höger tinning. Hans svarta ögon sköt giftiga pilar rakt mot mig över godis-hyllorna. Min son!? Vem var det då jag höll i mina armar?

VEM dansade jag med? Jag stirrade på den förskräckta unga mannen som jag hittills hållit i ett fast grepp och snurrat runt med, men som jag nu höll på armlängds avstånd framför mig. Samma jacka och samma frisyr. Men där upphörde alla likheter. Jag släppte ögonblickligen föremålet för min uppvaktning och bad på knagglig polska om ursäkt, inte en gång utan tre. Så slank jag iväg med min korg. Utan Martini.

Jag är övertygad om att han än i dag undrar över den vansinniga damen som antastade honom på Polenfärjan. Senare på resan hörde jag honom prata skånska med sina kompisar och han tog stora girar varje gång vi stötte ihop på båten.

Detta var i juli. Senare på sommaren gjorde jag det igen.

Min dotter Anna och jag åkte tunnelbana i Stockholm. Vi fick ingen sittplats i den överfulla vagnen utan stod och hängde med en massa andra i mittutrymmet och höll balansen med den ena handen greppad runt stolpen som löper från golv till tak. Vi stod där och hade precis så kul som man har på T-banan i Stockholm vid rusningstid, så för att lätta upp det hela böjde jag mig fram och pussade Anna lätt på handen i det jag log mot henne.

— Det är snart över, ville jag med detta säga.

Döm om min förvåning, när damen bredvid mig drog in Annas hand samtidigt som hon storögt och lite ilsket stirrade på mig, allmedan Anna låtsades att hon inte kände mig, harklade sig och fäste blicken på något långt bort i vagnen, fortfarande med handen runt stolpen. Dock en helt annan hand än den jag nyss kysst.

Vi steg av vid nästa hållplats, trots att vi inte alls hade något att göra vid Slussen den dagen.

Resten av sommaren var jag ytterst försiktig med vad jag företog mig och jag lyckades faktiskt undvika fler fadäser.