På bilderna en leende utrikesminister Anna Lindh, tillsammans med statsminister Göran Persson, under rubriken ”Framtiden har ingen ångervecka.”

Det är en konstig mening. Vad betyder det egentligen? Det enda vi vet något säkert om är nuet. Framtiden kan aldrig intecknas, annat än med förhoppningar, eller farhågor.

Men samtidigt är det ju med vårt aktiva handlande nu som framtiden formas. Och dåliga val idag får vi ångra i morgon. Kanske var det så det var tänkt, i annonsen i Ja-kampanjens slutspurt? Nu har vi ett helt annat och mörkare facit, tyvärr utan ångervecka.

Utrikesministern är död. Kampanjen stannade av. Själv kände jag henne inte personligen, men vi möttes och hälsade på varann under Almedalsveckan på Gotland. Dit kom hon med färja, släpandes på familjens bagage. Här höll hon ett inspirerat tal för framtiden i Europa och framträdde senare tillsammans med sin tyske kollega
Joschoka Fischer på ett seminarium.

En av många Duktiga flickor som försökte få tidspusslet och livet att gå ihop. Att döden skulle möta Anna Lindh, liksom Olof Palme, under den lilla frizonstiden mellan plikterna är ett infernaliskt, orättvist straff. Men hennes tro på en bättre framtid kommer att leva vidare.