Vid toppmötet i Lissabon beslutade EU:s regeringschefer att åtgärder måste vidtas samtidigt i deras länder på ett stort antal områden som rör ekonomisk politik, socialpolitik och miljöpolitik.

Finansministrarna presenterade nyligen riktlinjer för hur de vill förändra den ekonomiska politiken. De ger ordinationer för hela EU-området och recept för varje land. För länder som infört euron rekommenderas en ”starkare strukturell samordning av den ekonomiska politiken”. Riktlinjerna var uppe när Göran Persson och övriga regeringschefer träffades i somras, vilket ger dem en extra politisk tyngd.

Sverige uppmanas att: ”Fullfölja reformerna av skatte- och bidragssystemen så att det lönar sig bättre att arbeta, särskilt för grupper med hög marginalskatt…”

Finansministrarna ser ett problem med att Sverige har en så stor offentlig sektor:
”…bland de största i EU, vilket kan vara en förklaring till den låga arbetsproduktiviteten.”

Uppmaningen blir att effektivisera genom ”att använda mer offentlig upphandling”.

Råd om större inkomstklyftor och mer privatiseringar är heta politiska potatisar. Kommunalarbetaren frågade Bosse Ringholm varför det skulle leda till ”ekonomisk tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”.

Ringholm ger i ett skriftligt svar på vår fråga inget besked. Han skriver:

”Riktlinjer är inte bindande utan i första hand ett ömsesidigt meningsutbyte i det ekonomisk-politiska samarbetet inom EU. Vi ger och tar råd men i slutändan är det upp till länderna själva att avgöra vilken sorts välfärd vi ska ha. Det tycker jag är en bra ordning.”

Sämre efterfrågan på varor och tjänster i EU-länderna bromsar upp ekonomierna och arbetslösheten ökar. Någon politik för att med ökad statlig efterfrågan sätta fart på ekonomierna och skapa fler jobb rekommenderas inte.

Tvärtom, stora länder som Tyskland, Frankrike och Italien uppmanas att dra åt svångremmen för att minska statliga budgetunderskott, allt i enlighet med ”Stabilitets- och tillväxtpakten”.

Finansministrarna tror att deras politik skapar ökat förtroende bland företagare och konsumenter. Detta ska skapa ”villkor för starkare inhemsk efterfrågan och nya arbetstillfällen.”

Problemet är, enligt dem, att arbetslösa inte tar jobb eller att de inte har rätt utbildning. Reformer för att få flera att jobba, som i USA, står därför högt på dagordningen.

”Sådana reformer måste göra det lönsamt att arbeta”, skriver finansministrarna.

Inte så att de tycker att lönerna är för låga — snarare tvärtom:

”En del, särskilt lågutbildad arbetskraft och de som bor i fattiga regioner, upptäcker att de har blivit för dyra att anställa”, skriver de vidare.

”Det är både nödvändigt att höja utbildningens kvalitet och att tillåta lönerna att bättre avspegla produktivitet.”

Medlemsstaterna uppmanas att se till att lönerna sätts på så sätt att man ” beaktar produktivitetsskillnader mellan olika yrkesfärdigheter och geografiska områden”.

Sämre löner i mindre lönsamma företag och fattigare regioner går på tvärs mot vad fackföreningsrörelsen i Sverige slagits för.

”Generösa förmånssystem” och ”höga marginalskatter” pekar finansministrarna ut som problemen. ”Mindre stränga regler om anställningsskydd” och ”större möjligheter till deltidsarbete” pekas ut som lösningar.

De hävdar att människor nu uppmuntras att stå utanför arbetsmarknaden genom relativt generösa förmånssystem. Finland kritiseras också för att ha ökat arbetslöshetsunderstödet.

Vi frågade Bosse Ringholm: Är ett skäl till att ersättningen i a-kassan inte höjs och återställs i Sverige att finansminister Ringholm anser att incitamenten att arbeta då skulle minska?

Han ger inget svar på vår fråga.

I stället uttalar han sitt stöd för Stabilitets- och tillväxtpakten som den troligen viktigaste beståndsdelen i det ekonomiska samarbetet inom EU:

”Medlemsländerna har förbundit sig att hålla ordning och reda i sina ekonomier. De enda formella krav som ställs är att de offentliga finanserna på sikt ska vara i balans. Sedan är det upp till varje land att självt bestämma hur hög nivån ska vara på inkomster och utgifter.”

Och Lissabonstrategin får ett uttalat stöd:

”Sedan Lissabonstrategin kom till för drygt tre år sedan har det skapats fem miljoner nya jobb i EU. Vi har kommit en bit på vägen, men mycket återstår att göra”, skriver Ringholm.