Tomas Ledin sjunger som vanligt om sommarsaker i den sång som ljuder ur högtalarna i gymnastiksalen på Kaplanskolan i Skellefteå. Ett tiotal städare svettas vid roddmaskiner och spinncyklar. De pratar och skrattar och har ett ganska trevligt avbrott från det ordinarie arbetet.

Kvinnorna ingår i projektet FriskTid. Det innebär att de sedan 2001 får träna 90 minuter i veckan på arbetstid.

Dessutom bestämmer de själva när de ska arbeta.

De kan förlägga arbetet när som helst mellan sex på morgonen och tio på kvällen. Schemat planeras för en månad i taget tillsammans med de närmaste arbetskamraterna och i samråd med dem som nyttjar lokalerna.

— Vi gör som vi vill. Vi har enormt stor frihet — men med ansvar förstås. Alla måste vara med och planera, vilket gör att sammanhållningen har ökat. Vi tycker att vi är jätteduktiga! Man växer ju när man känner att man klarar saker, säger Irene Lundström, som jobbat i 15 år.

Kollegan Gun-Britt Granlund håller med. Tidigare började hennes arbetsdag klockan sex varje morgon. Sedan projektet startade för två år sedan har hon aldrig varit på jobbet klockan sex. Snarare runt åttatiden.

— Och är det fint väder en dag kanske jag jobbar två timmar kortare den dagen och tar igen dem en annan dag. Det är helt suveränt. Och så kan jag efter samråd med lärare och fritidspersonal ha storrengöring de dagar de är iväg på något särskilt.

Det 40-tal kvinnliga städare som ingår i projektet arbetar på skolor, förskolor och fritidshem. De har fått ett helt nytt arbetsavtal där man räknar årsarbetstid i stället för veckoarbetstid. Det betyder att de kan förlägga arbetstiden mer individuellt. En vecka kan man gå hem klockan 12 på fredagen. Nästa jobbar de lite längre. Eller jobbar någon timme extra hela februari för att kunna gå hem tidigare i maj.

De anställda kan ha såväl plustid som minustid innestående. Huvudsaken är att tidskontot är i närheten av noll vid den årliga avräkningen.

”Förut planerade jag min fritid utifrån min arbetstid, numera planerar jag mitt arbete utifrån min fritid”, är mottot.

— Det betyder mycket att vi känner oss betrodda. Att man litar på oss. Och det är skönt att vi kan bestämma själva utan att behöva ringa och be om lov. Det är ju inte så att vi lämnar den dagliga städningen, förklarar Agneta Söderlund.

Då många av de anställda har uppehållstjänstgöring har de tidigare haft mycket små möjligheter att själva bestämma när de ska vara lediga.

Men det är inte bara inflytandet över arbetstiderna som får städarna att ösa lovord över projektet. Friskvården, med egen friskvårdsledare och träning på arbetstid, är en minst lika viktig del för välmåendet. De kan göra nästan vad de vill — styrketräna, promenera, simma, ha vattengympa, gå stavgång eller rida.

Studenter vid Umeå Universitet har följt gruppen sedan starten 2001. Deras första undersökning har visat att kvinnorna upplever sig må bättre än andra i samma ålder (deras medelålder ligger strax under 50 år). Dessutom har korttidssjukskrivningarna minskat.

— Jag känner att jag mår bättre av träningen, humöret är bättre och jag har fått en helt annan smärtgräns. Jag har blivit starkare. Vi har kämpat för något sånt här inom städet jättelänge. Man måste arbeta förebyggande, säger Gun-Britt Granlund.

Men allt har naturligtvis inte varit toppenbra. Särskilt inte i början. Många upplevde att blanketterna som skulle fyllas i om arbetstider var besvärliga. De blev stressade av pappersarbetet och tyckte att det tog för mycket tid från städningen.

Samma sak med träningen. Det tog tid innan alla kunde slappna av och känna att de faktiskt hade rätt att gå ifrån och träna på arbetstid.

— I början kände man att de där 90 minuterna vi tränade skulle ”städas tillbaka”. Det var lite stressigt, men nu har vi lärt oss tänka om. Och vi jobbar faktiskt effektivare efter att vi varit på friskvård, menar Kristine Vaneryd, som är vice ordförande i fastighetsklubben på Kommunal.

Projektet startade när städarna själva började fundera över hur de ville jobba. Vad skulle de bestämma om de varit chefer? De önskade friskvård och mer inflytande över arbetstiden — och kommunen nappade.

— Städerskornas avtal med uppehållsanställning kändes ganska otidsenligt. Vi har försökt lätta upp avtalet för att göra det mer flexibelt för såväl arbetstagaren som verksamheten. Det här är ett lokalt avtal som vi har gjort — det fanns inget liknande i Sverige när vi startade, säger Lotta Lundmark, personalhandläggare på kommunen.

När avtalet var klart fick alla städare på fastighetskontoret en förfrågan om de ville vara med i projektet. Många var skeptiska. Den största rädslan handlade om att kunderna skulle tvinga dem tillbaka till kvällstjänstgöring.

Rädslan visade sig vara obefogad, och idag är det däremot vanligt att vikarierna säger ”jag skulle gärna hoppa in där de håller på med det där projektet”.

— Vi hoppas och tror att det blir en fortsättning efter att projektet tar slut i december. Eftersom lönen är rätt värdelös måste det till andra saker som gör jobbet attraktivt, säger Kristine Vaneryd.