Av de femton undersköterskor som för två år sedan fick utbildning för att stödja anhöriga till dementa finns nio kvar. Utbildningen var en del av regeringens projekt ”Anhörig 300” och bekostades av Socialstyrelsen.

Efter försöksåret 2001 har verksamheten fått fortsätta. Pengarna från ”Ahörig 300” täcker kostnaderna för resten av året. Därefter kommer verksamheten att ingå i kommunens demensprogram.

Undersköterskorna har vikarier på sina ordinarie jobb när de sköter sitt uppdrag. Från början gällde stödet bara anhöriga som vårdade demenssjuka hemma. Sedan Kommunalarbetaren berättade om stödet (Nr22/2001) har det utökats till att gälla även anhöriga till personer på äldreboenden, berättar anhörigvägledaren Birgitta Piringer.

Utvärderingen gäller vad de anhöriga tycker. Viktigast tyckte de var att få prata med anhörigvägledarna om sina problem. Samtalen gjorde att de kände sig bekräftade och minskade deras rädsla och oro. Men de tyckte att informationen om detta stöd var dålig. De hade fått reda på det mest av en slump.

Birgitta Piringer tror att verksamheten kommer att växa. Men det tar tid innan man får anhöriga att ta till sig den här hjälpen. Anhörigstödet har också utökats. Birgitta och kollegan Barbro Svensson startar nu två studiecirklar för anhöriga med ”Anhörigboken” från Demensförbundets som utgångspunkt.

— Som undersköterska har man så mycket kunskap och erfarenhet. Det är dumt att inte sprida den utanför sin egen krets. Anhöriga och personal behöver varandra, det är ett samspel . Jag känner att det här är väldigt, väldigt bra, säger Birgitta Piringer.