Liv ger liv. Jag är en bladlus.Inuti mig finns livet; livet som leder till döden under moderns kärleksfulla överinseende.

Jag äter livets gröna blad för att hålla färgen; känner hur framtiden växer samtidigt som tidsramen krymper. Mitt hjärta blir ditt
kött och blod, i och med att jag står här, framför dig och läser den här dikten.

Mina vänner flyr mitt döda skal; ser inte dikten om livet som flyger 1700mm ovanför deras huvuden.

Snart finns bara stoftet kvar av mig, men i en liten sandhåla växer resultatet av mina ihärdiga strävanden för att överleva i en
f.ö. känslokall värld.

Jag är inte ensam. Det finns larver. På rabarberbladen bor de små rackarna i kolonier; hänsynslös stympning av en försvarslös växt
för att säkra fortlevnaden.

Krämen ger livskraft; väcker tankar om preventiva handlingar för att säkerställa denna biologiska skatt till avkomman. Ett provrör
med små sporer, av naturen konstruerade för att döda; hittar sin väg till min farmors trädgård; jag är redan död.

Vitt spindelvävsliknande skum täcker de nu gigantiska bladen och inuti den dödliga massan skriker en förtvivlad larv ut sin ångest
inför döden; jag är redan död.

Jag dog den dagen. Samma dag som insikten knackade på min dörr. Insikten om att den starkes lag fortfarande hade muskler; att jag
inte tillhörde dem.

Liv ger liv. Han är en sandstekel; min son. Ännu stark som en oxe; trots sin litenhet. Han bär på mina ambitioner och faderns
stolthet. Måtte dessa attribut inte bli knäckta!¨ Han äter samma blad; hans liv däremot är gråare. Framtiden knackar hela tiden på
dörren; avstånden minskar.

Alla äter av alla. Alla är tillsammans inför prövningen. Alla läser samma dikt; som f.ö. lästes på samma plats, vid exakt samma tid
igår.

Ingen bär längre på sitt skal; ingen vågar flyga högre; ingen finns för att berättiga sin existens. En för alla, alla för en.
Sida vid sida skall de ligga i små sandhålor; bevis för att livet bara är en upplevelse inom var och ens personliga tidsram.

De hade alla en historia; de lärde sig bara varndras. Tystnaden belyser den dystra läxan på deras moderna gravstenar av ebonit.

F.ö. finns det inget att tillägga.