För nyvalde sektionsordförande Ulrika Belin blev förra årets lönerörelse ett dystert minne. Nästan hela den gamla fackstyrelsen hade slutat. Hon, som bara varit med ett år, blev plötsligt äldst i gården. Och när arbetsgivaren sent på hösten till slut kallade till löneförhandlingar föll dessa på hennes lott.

— Jag hade tidigare aldrig varit med om någon lönerörelse. Det kändes som att kastas in från askan i elden, minns hon.

I Falun har medlemmarna under de senaste åren haft individuella löner. Arbetsgivaren presenterade för Ulrika en lång lista på vad de ville ge till var och en.

— Det här är skit, låg lön och låg status, det är vad ni ger oss, minns Ulrika att hennes reaktion blev när hon fick de 69 sidorna.

— Det blev inte heller vad som är förhandling i mina ögon, där man ger och tar. Vi lade två motbud, men det var absolut tvärnit! Bara några justeringar.

Samtidigt var trycket hårt från medlemmar att någon gång äntligen få ut sina pengar. Lönejusteringarna gällde ju från 1 april.

— Så det var bara att lägga sig ner platt och acceptera, vilket kändes motbjudande, säger hon och suckar.

I år ska det bli annorlunda. I alla fall har den nyvalda styrelsen föresatt sig det. Den här gången ska man inte tas på sängen.

Förhandlingarna ska byggas nerifrån. Till en början betyder det en enkät där medlemmarna tillfrågas om vad de vill.

— Det är grunden, det är det viktigaste nu! Vi måste lägga vårt krut på att få folk att förstå att varje individ är viktig i det här.

Ulrika berättar om ett mer positivt minne för att visa hur hon vill arbeta. Det handlar om något som skedde för ett år sedan.

På socialförvaltningen låg då ett förslag om ensamarbete på natten på servicehus. Hon hade argumenterat emot, men utan framgång. Personalen som berördes mådde dåligt av att ha förslaget hängande över sig.

— Till slut drog jag samman socialnämndens ledamöter och tjänstemän till ett möte där medlemmarna fick konfrontera dem. Dagen därpå drogs förslaget tillbaka, berättar hon.

— Det är så jag vill jobba. Inte i slutna rum. Det är när vi får med oss medlemmarna som vi kan göra något.

När Kommunalarbetaren besökte sektionsstyrelsen i Falun stod enkäten till medlemmarna på dagordningen.

Ombudsman Tony Skoog håller med om att det är viktigt att nu fråga medlemmarna. En central fråga är hur pengarna ska fördelas.

— Vill man ha generellt, i så fall gäller det. Annars måste vi jobba individuellt, säger han.
Den andra huvudfrågan är hur stor pott pengar arbetsgivaren släpper till.

— Vi måste få arbetsgivaren att förstå att vi här i Falun inte år ut och år in kan ligga lägst i landet. Man måste ha en skälig lön som man kan leva på, säger Tony.

När man lyssnar på sektionsstyrelsen så framgår det att de individuella lönerna är impopulära.

— Och det verkar som att många först nu har fått klart för sig att de har individuella löner säger, vice ordförande Hasse Millberg.

De berättar om växande och ofta, som de ser det, orimliga löneskillnader. Chefer med många underställda har ofta svårt att hantera individuella löner.

Ulrika berättar med sympati om ett förslag som hon fått från en förtroendevald: först en generell höjning, 1 000 kronor till alla, sedan förhandlingar om avtalets 3,7 procent.

Men nu ska medlemmarna säga sitt i enkäten.

Engagera medlemmarna för att trycka på och bilda opinion mot berörda politiker och tjänstemän är huvudspåret. Insändare, kampanjvecka, vykortskampanj, demonstration… Idéerna är många, vad det blir till slut får framtiden utvisa.

Ulrika säger att det är spännande:

— Som att läsa en bok där man inte har någon aning om hur den slutar.

— Men vi har en glöd, vi vill något allihopa, vi backar inte, säger hon om den nya styrelsens inställning.

Och medlemmarna, är de med på att ta aktiv del?

Visst finns det en hel del av likgiltighet, passivitet, uppgivenhet och direkt rädsla. Men också: ”folk är i upprorstillstånd” som Ulrika sa till mig efter fackets årsmöte.

Hon känner att styrelsens nya inställning smittar av sig på medlemmarna.

— Man säger: Vad skönt att det händer något. Är positiva till att vi bjuder in dem att vara med.

Fem i tolv under höstens löneförhandlingar kallade sektionen i all hast till en demonstration till stöd för lönekraven. Även om det inte blev så många i tåget så ses det som en positiv erfarenhet:

— Många säger att vi måste gå ut i tid nästa gång. De vill vara med nästa gång! Så nu har vi kanske någonting att jobba med, säger Mia Silfwerplatz Thunström, studieansvarig i styrelsen.

Så det kan bli en tuffare andra rond för kommunen, vars ekonomi inte är
lysande. Socialförvaltningen gick back 45 miljoner i fjol.

Ulrika säger att hon är medveten om att det kan ta år att vända skutan.

— Fast jag är inte känd för att ha tålamod, säger hon och skrattar.

Och rond tre i lönematchen? Det centrala löneavtalet är på tre år. Facket kan säga upp det efter två, vilket många av Kommunals sektioner vill . Då blir det förhandlingar utan fredsplikt. Tycker de att avtalet ska sägas upp i förtid?

Ja, släpper inte kommunen till ordentligt med mer pengar än avtalets miniminivå i rond två, då kan det bli aktuellt.