Den osynliga sortens föräldrar är sådana som släcker ned hela huset och lägger sig direkt efter Bolibompa. Inte av utmattning, utan är klarvakna i mörkret, om barnen, de v ä l d i g t synliga barnen, ”vill ha det så”.

Till sådana föräldrars heder ska sägas att de inte ens kallar tillvaron ”vuxenliv”, utan det viktigaste är att ha barnens perspektiv. Nej, inte ”också”. Utan enbart och alltid.

Minns en utsjasad småbarnsfamilj som berättade om dottern som inte ville gå och lägga sig. Och som lät flickan, som var tre år, bestämma.
Hon v i l l vara uppe med oss, sade pappan, hålögt. Oklart när
h a n ville gå och lägga sig, men för somliga går inte barns perspektiv att förena med vuxen vilja.

Det är den typen av vuxenhet som omedelbart säger adjö till egna favoritbiffen bara tioåringen andas om att det är synd om döda djur.
Men det är verkligen inte bara föräldrar som gör sig till hovnarrar under valspråket barnens perspektiv.

En barnperspektivistisk lärare talade om behovet av nya mattetal för att dessa mer skulle relatera till ”barnens verklighet i dag”. I stället för jämförelseklassikerna äpplen och päron skulle man exemplifiera med sådant som barn ”kan relatera till”. ”Som Pokemon-kort”.

Och jag som trodde att frukt alltid var gångbart i barnens referensvärld. Men att Pokemonkort däremot var ute, förpassade till den prylhistoriska sophögen, tillsammans med tamagotchi-dockorna och de vuxnas bakmaskiner.

Matteläraren borde veta att man inte får slarva, om man ska ha total koll på det där barnperspektivet. Förr hade små grytor öron, idag lyssnar stora grytor ivrigt efter hur unga pratar och stolta medelåldringar briljerar med att de lärt sig säga TYP och MEN HALLÅ.

När de själva var små drömde de om att ha mammas fina skor, idag rotar de i barnens garderober för att hitta något lämpligt att bära när de följer med Kung Ung på rockkonsert. Sen då? Vad man kan bli väldigt nyfiken på är om dessa allsmäktiga barn alls vill bli vuxna.

Att vara vuxen kan ju knappast te sig som någon lysande framtid. Snarare om att abdikera, kliva ner från barntronen och sälla sig till en självutplånande tjänarskara.

Förr ville barn bli stora för att själva få bestämma när de skulle gå och lägga sig. Idag finns det ungar som har ett helt annat perspektiv, nämligen endast sitt eget. Ett perspektiv från vilket de aldrig fått se minsta skymt av vuxet majestät, ett synfält ur vilket Kung Stor är spårlöst försvunnen.

MarieLouise Samuelsson är journalist, kåsör och manusförfattare. Hon skrev tidigare för Svenska Dagbladet i över 20 år. Nu är hon reporter på Dagens Forskning.

Kommunalarbetaren nr 1 2002