Det var först framåt kvällen den dagen som årets nobelpris i litteratur tillkännagavs som det slog mig: jag har ju träffat Han Kang!

Det var på bokmässan i Göteborg 2019. Den sydkoreanska författaren Han Kang var ett av det årets stora namn på mässan, men det var inte som att köerna ringlade långa för att få en bok signerad. Inte som det kommer vara från och med nu. 

”Den vita boken” låg i väskan

I stället satt Han Kang på en stol vid signeringsbordet, hade väl avverkat signeringarna före utsatt tid, då jag råkade gå förbi. Hennes senaste bok ”Den vita boken” låg nämligen i min väska så jag passade på att fråga om hon kunde signera den.

Jag började bokstavera mitt namn när hon med en ovanligt tyst och varsam röst sa: Jag känner igen namnet. Jag har träffat flera Cecilia idag, är det ett vanligt namn i Sverige?

Well, svarade jag, det verkar vara vanligare på bokmässan än i resten av samhället.

Det var mitt möte med en blivande nobelprisförfattare, vilket jag inte anade alls. Det var inte ett möte som gjorde större avtryck, eftersom det dröjde innan jag mindes det. 

Skrivande kommer ur tystnad

När jag drog fram författarens varsamma röst ur mitt minne tänkte jag att Han Kang sparar på orden till sitt skrivande, som vore hon rädd att förstöra dem. Skrivande kommer ur ensamhet, tystnad och ofta med inslag av något andligt eller mystiskt.

Allt det är väldigt framträdande i Han Kangs böcker. Och inte heller i böckerna finns några onödiga ord, de är väl valda och har förmodligen föregåtts av helig tystnad.

”Jag tar inte farväl”

Han Kangs senaste bok på svenska heter ”Jag tar inte farväl” och skildrar en författare som har skrivit om en massaker i Sydkoreas historia (vilket Han Kang gjorde i boken ”Levande och döda”) och nu drabbas av en sorts andrahands-PTSD. Ändå söker sig författaren till att skildra ännu en massaker i landets brutala historia. 

Det speciella med Han Kang är hennes vackra, poetiska språk och förmåga att skildra effekterna av mänskligt lidande.