Om jag inte hinner med mina arbetsuppgifter och rasten är i farozonen ringer jag och meddelar min gruppledare att vårdtagaren blev utan besök eller medicin för att det var för tajt i schemat. De får lösa det. De lyssnar på oss och försöker arbeta om schemat till en annan gång.

Ställer upp för varandra

Jag tar rast och jag ska ha rast. I flera år har jag jobbat inom hemtjänsten i olika kommuner, i Trollhättan och även på sjukhuset. Jag upplever stor skillnad i arbetsmiljö.

Nu är jag i Vänersborg och jag kan säga att här ställer hela teamet upp för att hjälpa varandra, eftersom ingen vill jobba när det är rast. Här är alla utbildade undersköterskor och jag tror att just det kan vara en viktig pusselbit, att alla har samma kompetens.

En härlig stund

En lång rast på 30-45 minuter per arbetspass behövs för att hålla koncentrationen uppe, för att undvika magont och huvudvärk. Oftast klarar vi oss utan att någon behöver avbryta sin rast, och därefter vara stressad och pressad i flera timmar.

Att vi har larmteam som täcker olika delar av stan gör att vi slipper bli störda under rasten. Vi kan sitta och äta utan att behöva tänka på jobbet och klaga över hur stressigt det är. I stället har vi en härlig stund där vi delar livet utanför jobbet med varandra, alltifrån att gå på gym till vad vi ska göra i helgen.

Rasterna höjer glädjehormonerna som en chokladbit. Lunchrasten gör gott inför andra varvet på arbetsdagen.

Jag frågade några gruppledare och chefen på vår arbetsplats vad deras tankar om raster var? De svarade att rasterna är viktiga och att det är en rättighet.

De har rätt. Men det är också upp till oss alla att se till att vi tar våra raster och inte hoppar över dem – även om vi får ett schema som är för tajt för att hinna med rasten.

Vi ska ha rast och vi ska ta rast. Håller inte schemat för det är det inte vår uppgift att lösa.

Rasterna höjer glädjehormonerna som en chokladbit. Lunchrasten gör gott inför andra varvet på arbetsdagen.