Jag har jobbat ensam i nattpatrull i flera år. Jag har alltid trivts och tyckt det varit inspirerande och roligt. Har verkligen god kontakt med brukarna och anhöriga.

Jag har känt mig trygg i min roll och att jag kunnat ge en vård jag står för. Vi har haft tid för fasta besök även om vi också haft larm där vi behövt vara snabba där det handlat om fall eller mer allvarliga situationer där vi behövt tillkalla ambulans. Jag har verkligen sagt att det är här jag vill vara. 

Men de senaste åren har det blivit annorlunda och mer att göra. Känslan börjar redan långt innan jag går på ett nattpass.

Jag har svårare att vila inför, stressen smyger sig på. Och dagen jag går av passet är det inte ovanligt att jag har huvudvärk och att dagen sedan bara försvinner utan att jag orkar göra något, för att jag är så slut. 

Kör 25-30 mil per natt

När jag senast startade min telefon för att börja mitt nattpass låg det 28 besök inlagda av olika slag. Det kan vara allt från enkel tillsyn, behjälplig vid brukarens läggning och olika delegerade uppgifter. Förutom besöken tillkommer larm som kan vara fall, oro eller mer akuta tillstånd. 

När jag jobbade helg senast körde jag 25-30 mil per natt. Avstånden mellan besöken är långa och väntan på besvarat larm kan vara upp till en timme.   

Stressen och tröttheten bakom ratten tar på en. Jag har jobbat i 26 år och aldrig varit med om en så stadigt påfrestande tid. Jag börjar känna att min egen hälsa sviktar i och med denna stress. 

Jag kommer på mig själv att trycka lite för mycket på gasen, ta någon dubbelbemanning själv. Och detta är så sjukt. Ibland får vi inte ens ihop dubbelbemanningarna eller klarar att pussla ihop natten, och då blir följden uteblivna besök.

Arbetar man ensam finns ingen vid din sida. Behövs det fler så måste man vänta, och då är det handling under tiden som gäller.

Arbete i nattpatrullen innebär stort ansvar, påfrestningar och en ständig vaksamhet för vad vi skulle kunna utsättas för. Vi har både den yttre miljön med hur samhället utvecklats, och besöken där besöket i sig kan innebära en risk.

Arbetar man ensam finns ingen vid din sida. Behövs det fler så måste man vänta, och då är det handling under tiden som gäller. 

Tempot är inte hälsosamt

Jag hoppas att politiker runt om i landet som sätter budget värdesätter och inser att det är på bristningsgränsen. Jag läste att i Kungsbackas kommun ansåg chefen att personalen kan söka annat om de inte gillade neddragningen från två till en i bilarna på natten.

Här är vi redan en i bilen så det handlar inte längre om det. Nu är det mer vad den ensamma personen anses kunna hinna utföra som jag känner är problemet. Jobba natt är ansträngande i sig och det tempo vi håller på vår arbetsplats är inte hälsosamt. 

Självklart har jag ett val att leta annat jobb. Men det är tråkigt att känna att man är så lätt utbytt efter ha gett kommunen 26 år och under de åren samlat mycket erfarenhet man inte kan läsa sig till. 

Jag fann snabbt det fina inom yrket när jag började arbeta inom vården. Jag älskar mitt jobb och mina brukare som jag besöker.

Jag vill ha möjligheten att ge det som känns lätt och självklart för mig, en känsla av trygghet, leende och trevligt bemötande där de hinner prata av sig sin oro för att kunna ge dem en lugn natt.  

Men nu är det inte längre frågan om man trivs. Nu är frågan mer om man orkar. 

  • Madelene Bergenheim
    undersköterska, arbetar i Svenljunga kommun