”Vem tackar nej till en bonus på 60 000 kronor?”
Jag skulle också tacka ja till en bonus på 60 000 kronor för att flytta min semester. Det är det som är problemet. För när sommarveckorna är slut lämnar vi avdelningarna precis som de var innan sommaren: underbemannade, skriver vårdbiträdet Carola Ankarborg.
Carola Ankarborg.
Sommarperioden är i gång, och till slut blev den löst ändå, bemanningen på vård- och omsorgsboendet där jag arbetar.
Inför varje sommar låter det likadant: Hur ska vi hitta vikarier?
Nu i och med nya regler för dygnsvila och veckovila har också att skapa scheman blivit ännu svårare.
Precis som förra året lockar somliga regioner och kommuner personal att ”sälja” (egentligen flytta fram) sin semester. Högst bonus verkar Norrbottens region ge.
Ett litet äventyr
På Kommunalarbetarens sajt kunde man den 19 juni läsa om undersköterskan Aziz Ehsani som fick en bonus på 60 000 kronor för att flytta fram två av sina semesterveckor och tillfälligt jobba på annan ort, Kiruna i stället för Luleå, inom regionen.
Aziz Ehsani säger i intervjun: ”För mig blir det som ett litet äventyr, jag har inte varit i Kiruna tidigare.”
Somliga kommuner och regioner ger också bonus till vikarier. Till exempel Region Gotland som erbjuder den vikarie som tackar ja till fyra veckor heltid upp till 10 000 kronor extra i plånboken.
Jag tar gärna en bonus
Om jag inte hade en fast tjänst skulle jag gärna ta ett vikariat med bonus i Norrbotten eller på Gotland. Om min chef kom och erbjöd en redig bonus för att flytta några sommarveckor skulle jag säga: Jag gör det!
Jag har inga barn eller husdjur att tänka på, tycker att hösten är lika vacker som sommaren. Min lön som vårdbiträde är låg.
Bonusen skulle innebära ett stort uppsving. Att resa till en annan ort för att arbeta skulle också, som Aziz Ehsani beskriver det, bli ett äventyr.
Och det är väl just det som är problemet: Det blir ett äventyr. Ett äventyr som snart tar slut och lämnar allt som det var från början: avdelningar i underbemanning.
Och det är väl just det som är problemet: Det blir ett äventyr.
Ett äventyr som snart tar slut och lämnar allt som det var från början: avdelningar i underbemanning. I värsta fall redan till hösten när de undersköterskor som flyttat sin semester behöver och har rätt till sin vila.
Lockande bonusar blir ett uppsving för individuella personer, men löser inget för kommuner eller regioner. Det känns också orättvist att vissa på samma arbetsplats har en bonus och andra inte.
Om pengar till bonusar finns borde det inte då finnas pengar som gagnar hela arbetsgruppen? Till exempel en ny kollega som finns där inte bara under några veckor på sommaren.
Så länge jag kan minnas har det pratats om att äldreomsorgen måste göras mer attraktiv för att personer ska vilja arbeta inom den, men vad har hänt?
Alternativet är ingen personal
Inom Gävle kommun är devisen för att lösa sommarbemanningen: ”En ovan personal är bättre än ingen personal.”
Många vikarier har ingen vårdbakgrund. Vi ordinarie har som ansvar att lära upp och gör det bästa av situationen.
Ett ständigt pusslande med timmar hit och dit, sysslor hit och dit pågår också för att vi planerat då och då ska kunna gå kort och spara in på vikarier.
Gävle kommun har i år ”satsat på personalen inom äldreomsorgen” och gett lönehöjningar på 650–1 100 kronor. (För några år sedan låg spannet på 300–600 kronor.)
Det är fint. Men vi behöver, har så länge behövt, fler kollegor, och bättre arbetsvillkor.
Min syster har sommararbetat som sjuksyster i Nordnorge. En vacker plats för ett äventyr, men för de flesta troligen en mer tveksam plats att permanent flytta till.
Precis som Norrbotten. Vikarierna kommer, upplever sitt äventyr och åker sedan hem igen.
