EU:s reglering av arbetstider och viloregler har hela tiden utgjort en sten i den svenska skon. Sverige dröjde in i det längsta med att implementera de europeiska reglerna i den nationella lagstiftningen. 

Förmodligen för att den svenska självbilden säger att vi är världsbäst på arbetsmiljö (och jämställdhet). Arbetsgivare applåderar i allmänhet EU:s fria rörlighet, men har svårare att svälja skyddsregleringar av olika slag. Dock är EU-kakan en helhet, det går inte att plocka ur och bara äta russinen. 

När EU-kommissionen öppnade ärende mot Sverige stod det snabbt klart att implementeringen av regelverket i kollektivavtal varit slapp och bristfällig.

Alltför generösa möjligheter till genomsnittsberäkning och otydliga regler för kompenserande vila urholkade skyddsreglerna. Så en uppstramning av reglerna var oundviklig – men det gick lite fort och fel.

Har arbetsmiljön blivit för bra?

Sett i ett vidare tidsperspektiv är dagens diskussion kring arbetstider märklig. För 100 år sedan slogs facket för att begränsa arbetstiden – i dag slåss man för att öka den. Har arbetsmiljön blivit för bra? 

Utgångspunkt för arbetstider är heltid, 5-dagars arbetsvecka, 40 timmar/vecka och 8-timmar/dag. Det är den norm som gäller.  Regler i våra kollektivavtal syftar ofta till att utjämna och likställa villkor för schemalagd personal gentemot den normen.

Syftet med de omdiskuterade reglerna är att utjämna belastningen som arbete utgör och därmed vara hållbarare på sikt. Ingen kommer att kunna övertyga mig om att det är dubbelt så bra att arbeta 16 timmar i sträck som att jobba 8 timmar. Vilka verksamheter kräver som ett absolut villkor, arbete mer än 8 timmar? Det är en rimlig fråga. 

Egentligen handlar diskussionen inte om arbetspass utan om ledighet. Många är beredda att slita hund för den åtråvärda ledigheten. Oavsett vad som är hållbart i längden.

Den lediga tiden värderas allt högre, av allt fler. Så egentligen handlar diskussionen inte om arbetspass utan om ledighet. Många är beredda att slita hund för den åtråvärda ledigheten. Oavsett vad som är hållbart i längden.

Ackordslöner har i dag till stor del försvunnit, även de hade sina försvarare bland arbetare, ”på golvet”. Helt enkelt för att det gav möjligheter till väldigt goda inkomster. Men det var inte ett hållbart system i längden. 

Jag ger sex tips på vägen

Vad som behöver göras nu är inte svårt. Arbetsgivare och fackliga parter bör sätta sig ner i lugn och ro och reda ut arbetstidsfrågan till nästa avtalsförhandling. Det är ett års tidsfrist. För att underlätta dialogen lämnar jag lite tips på vägen:

  • Varje 24-timmars period ska innehålla sammanhängande dygnsvila om 11 timmar.
  • Arbete ska följas av vila (som inte nödvändigtvis är dygnsvila, här har övertolkningen skapat problem).
  • Dygnsvila och veckovila är två olika och fristående rättigheter (ge ett klart besked!).
  • Gör avsteg från arbetstidslagen och avtala om en veckovila på 25 timmar (med dygnsvila ger det en vila på 36 timmar).
  • Avtala om att beredskap inte inkräktar på veckovila (SKR har den hållningen avseende dygnsvila – lite tveksamt, visserligen – då är det logiskt att samma gäller vid veckovila).

Om 40-timmarsveckan är norm idag, vad ska gälla 2040? Frågan bör ställas i nästa avtalsrörelse. Inget skulle underlätta schemaläggning lika mycket som en sänkt genomsnittlig veckoarbetstid.

Det viktigaste till sist;

  • Forma en gemensam och långsiktig strategi för successivt sänka arbetstiden. Om 40-timmarsveckan är norm idag, vad ska gälla 2040? Frågan bör ställas i nästa avtalsrörelse. Inget skulle underlätta schemaläggning lika mycket som en sänkt genomsnittlig veckoarbetstid. 

Vi ska inte glömma bort anledningen till att Sverige började granskas; Ett enskilt klagomål grundat på tillåtande av arbetspass långt över vad som är norm. 

  • Rolf Ling
    förhandlingschef Söderhamns kommun