Hela den här historien om EU-direktivet och de nya reglerna om dygnsvilan är lite märklig. Så här gick det till.

En ambulansförare anmälde Sverige till EU kommissionen år 2021. Efter att ha jobbat 22 timmar i sträck så råkade hen ut för en trafikolycka.

Hen menade att Sverige bröt mot EU:s arbetsdirektiv som funnits sen 2007 men som man inte följt. Efter anmälan uppmanade EU-kommissionen Sverige att införa direktivet om dygnsvilan och det har börjat gälla från 1 oktober 2023.

Man förstår både ambulansföraren och EU:s makthavare som menar att olyckan skulle ha undvikits om man jobbat enligt kollektivavtalet från 2007.

Ändå skönjer man en rätt så stor paradox här när man överblickar reaktionerna. Å ena sidan har vi de nya bestämmelserna som låter arbetsvänliga, å andra sidan har vi missnöjd personal.

Intensiva pass eller oftare på jobbet

Jag har i ärlighetens namn inte någon opinionsundersökning bakom mig, men av kommentarerna och debattartiklarna att döma (inte minst på denna tidning) så tolkas de nya reglerna som ofördelaktiga. Likadant tycker den lilla arbetsgrupp jag jobbar tillsammans med.

Vad vet egentligen EU-kommissionen om det som händer på ett LSS-boendes golv?

Jobbar man på ett LSS-boende med rullande schema, sovande jour och helgbemanning har man i princip två val.

Antingen jobbar man intensivt vissa pass och veckor och helger för att sen unna sig lite längre ledighet. Eller måste man (så som de nya reglerna kräver) ha dygnsvilan för att återhämta sig med den tråkiga påföljden att vara oftare på jobbet.

Det är med andra ord pest eller kolera. Men varför skulle vi inte välja pesten, om pesten för oss är det minst onda av två ting? 

Stressfritt privatliv också viktigt

Vad vet egentligen EU-kommissionen om det som händer på ett LSS-boendes golv? Inte har de en aning att vi efter ett sovande jourpass (dålig sömn, dåligt betalt) behöver ett par dagar och lite till för att återhämta oss.

Vi behöver absolut inte springa oftare till jobbet för att känna oss utvilade. Med det nya schemat får vi vila för att åter gå till arbete, men förlorar värdefulla timmar för att ha ett stressfritt privatliv under veckodagarna.

Ett stressfritt privatliv skänker också enorm vila åt en.

För många av oss har den där lite längre ledigheten, efter intensiva arbetspass, varit en morot för att orka fortsätta. Nu försvinner den orangefärgade rotfrukten som lockbete.

Vad återstår för oss? Vad är det som lockar? Det kan i alla fall inte vara vår status eller lön.