Varför ville du berätta om ditt liv inom ambulanssjukvården?

– Det kom sig av att när kollegorna eller jag själv varit ute på något udda eller annorlunda så sa man efteråt, varför i herrans namn skriver vi inte upp lite av det här? Det är ju roligt att komma ihåg. Då började jag göra det. Jag samlade historier och minneslappar under årens lopp, så varenda grunduppdrag i boken är verklighetsbaserat.

Det finns mycket humor i boken, varför är humor en viktig del av ett sådant här tungt yrke?

– När man är ute på ibland hemska och otrevliga uppdrag är det viktigt att man ibland har lite kul och bus emellanåt också. Jag vet att det är ett sätt att bearbeta svåra situationer. I stället för att gräva ner sig i tankarna hur tråkigt och tragiskt det är, vänder man på det när man pratar med kollegorna. Humor har en mycket viktig roll i alla akuta yrkesgrupper.

Ambulanssjukvården har förändrats totalt

Du som jobbat länge, hur har ambulansyrket förändrats över tid?

– Med ett enkelt ord: totalt. När jag började på 1980-talet var de som körde ambulansen antingen taxichaufförer i grunden med någon liten sjukvårdsutbildning, eller brandmän. Den utrustning som fanns var minimal, det var båren, en tub med syrgas, en slemsug och lite enklare förbandsmaterial. Det var det som fanns. Det var egentligen inte vård i ambulansen, det var transport till sjukhuset. När man pratar med de riktigt gamla brandmännen eller taxiförarna sa de: Vi vårdade med gaspedalen. I dagens läge är ambulanssjukvården en rullande akutmottagning.

Vad var det roligaste med att jobba med ambulansverksamhet?

– Att det var så omväxlande uppdrag, allt från födslar till ”dödslar”. Att man kommer till arbetet och inte ved vad nästa uppdrag blir, det fascinerade mig. Och att man verkligen känner att man gör nytta.