I Zoopojken skildrar Peter Hammarbäck djurvårdarens dilemma

Journalisten Peter Hammarbäck har alltid velat skriva en bok. Under pandemin besökte han ofta Skansen med sina barn. Där gick det upp för honom att djurparken vore en perfekt miljö för en roman och att den sällan skildrats förutom i barnböcker.

– Jag funderade på djurvårdarna och deras roll, att den måste vara så himla dubbel. De drivs av att hjälpa djur men blir fångvaktare. Jag ville skriva om en djurvårdare som gör den här mentala resan att vilja hjälpa djur men inser att jobbet handlar minst lika mycket om underhållning och besökssiffror.

Ett stort researcharbete tog vid och kvällarna upptogs av poddar, böcker och naturprogram. Peter lärde sig mycket om arbetet på en svensk djurpark genom bland annat boken ”Vargattacken” som Lars Berge skrev när en djurvårdare hade dödats av vargarna på Kolmården.

Inga reaktioner från djurvårdare

Peter funderade på att försöka få praoa på en djurpark under skrivandet men vågade inte riktigt. Han var inte säker på att det skulle bli en bok – och om det blev en bok så skulle den sannolikt innehålla en del kritik mot djurparker.

– Jag har inte fått reaktioner från någon djurvårdare men det hade varit spännande att få det. En intressant sak som kommit fram är att djurvårdare som lämnat sina jobb har kunnat prata kritiskt om dem. Till exempel efter att schimpanserna sköts i Furuviksparken i Gävle.

Ett par bokbloggare skriver att ”Zoopojken” gav dem insikter i hur arbetet på en djurpark ser ut.

Kände du ett ansvar att skildra yrket på ett trovärdigt sätt?

– Nej, jag tycker att man får ta sig friheter i fiktion, men jag kände ett stort ansvar att inte skildra djurvårdarna som skurkarna. Där det finns problem är det ofta på grund av ledningen, besparingskrav och bristande rutiner medan Adam (bokens huvudperson) och hans kollegor gör sitt bästa. Boken kan vara kritisk mot djurparker men det är viktigt för mig att det inte är kritik mot djurvårdarna. Jag tror att djurvårdare är väldigt lojala med sina djur och tar ett stort ansvar för att de ska ha det bra.

Trasiga stängsel och lösa vargar på djurparken

Peter sitter på ett kafé på Kungsholmen i Stockholm, inte långt ifrån där han placerat huvudpersonen Adams lyxiga lägenhet. Till skillnad från de flesta djurvårdare är Adam nämligen mångmiljonär. Pengarna kommer att behövas för att Adam ska nå sitt mål: att rädda några djur från djurparken. Men Peter säger att skälet till att han gjorde Adam rik var att det skulle finnas en konflikt mellan ideal och pengar: När Adams föräldrar levde accepterade de aldrig hans yrkes- och livsval. 

Boken skildrar Adams frustration när parkens nya VD Camilla, som saknar erfarenhet av djurparker, vill köpa in ”coolare djur” för att öka besökssiffrorna: gorillor, lejon och elefanter. Dessutom sätter Camilla munkavle på Adam och förbjuder honom att skicka in en koalas märkliga dödsorsak till länsstyrelsen.

Oegentligheter som trasiga stängsel och lösa vargar förekommer i boken, vilket inte längre kan betraktas som något otroligt. På så vis ligger romanen i tiden. Vilket leder till en oundviklig sista fråga: ska djurparker finnas?

– Jag tycker att djurparker ska få finnas men det verkar som att många behöver skötas bättre. Man kan också fundera på vilka djur som ska få finnas i djurparker. Är det till exempel rimligt att vi har afrikanska däggdjur som står och fryser på en gräsplätt utanför Norrköping? Jag tror att alla djurvårdare ställs inför sådana etiska dilemman som Adam gör i boken. Det är synd att djurvårdarna inte hörs mer i debatten.