Brandmannen Kiril och hunden Killian räddade 18 liv efter jordbävningen i Turkiet

Det var natt, de allra flesta låg hemma och sov när marken började skaka. På några minuter pulveriserades hela bostadsområden av den kraftiga jordbävningen. Minst 200 000 hem förstördes. Minst 55 000 personer dog. Lukten av död och den totala förstörelsen är det som brandmannen Kiril Hvristov har svårast att berätta om. 

– Många frågar hur det var, men hur ska jag kunna förklara det? Det går inte.

(Texten fortsätter nedan)

---

Här söker Killian efter överlevande:

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/0xYlnXt04Sw

---

Det har gått tre månader sedan han kom hem från räddningsinsatsen med sin hund Killian och kollegan Klaes-Ola Kollberg. 

Sedan dess har allt från ambassadörer, ministrar och politiker till förskolor och hundtidningar hört av sig för att träffa dem. En trio ledd av en golden retriever som räddar människo­liv väcker intresse, men uppmärksamheten skaver i Kiril, det märks när vi ses på brandstationen i Sollentuna där han arbetar. Den ensamma hjälterollen är inte något för honom.

– Utan kollegor går det inte. Vi behöver varandra. En ensam person inom räddningstjänsten kan inte göra någonting.

Om och om igen berättar han hur kollegor på stationen i Sollentuna stöttat och tog extra arbetspass för att han och Klaes-Ola skulle kunna åka till Turkiet, men också om hur viktiga insatser de gör varje dag. Känslan för kollektivet har han med sig sedan barndomen.

Sönerna tjatade om att få hund

Kiril Hvristov är född i Bulgarien och växte upp i bergen några timmars bilfärd från huvudstaden Sofia. Hans mamma arbetade på nationella bergsklättrarskolan och pappa på alpina räddningstjänsten. 

– Många i styrkan tog med sina barn på övning och när vi inte lekte fick vi vara statister som de letade efter. 

Det fanns också 22 räddningshundar som behövde kurragömmaträningen extra mycket. Länge kände Kiril att det var självklart att han själv skulle börja arbeta i alpina räddningstjänsten, men nyfikenheten drog honom ut i världen. Han blev skidlärare i Schweiz och kär i en svenska. Plötsligt var han pappa och idrottslärare i den jämtländska byn Rätan. Efter några år som deltidsbrandman i byn vidareutbildade han sig och fick fast jobb inom räddningstjänsten.

– Vi vet inte vad som ska hända i livet. Det är det som är så häftigt.

Sönerna i Kirils familj började tjata om att få en hund och Killian dök upp i en annons på Blocket. Han var fem månader gammal och skulle omplaceras.

– Jag ville ha en arbetande hund och kände att han kunde passa för det. 

Kilian är nationell räddningshund

När Killian var ett år gjorde både Kiril och han tester för att se om de passade för att bli ett räddningsteam tillsammans. Det gick bra, men att träna en räddningshund tar tid. Grunden ligger på ett och ett halvt år med över 300 lärarledda timmar och många tester på vägen. 

– Vi lär oss båda två. Jag har behövt utbilda mig lika mycket som Killian.

Mellan kurstillfällena är det träning hemma. Familjen har en speciell kamouflagedräkt för träningen. 

– Fast sönerna vill inte gömma sig längre. När de var yngre kunde jag muta dem med godis. Det går inte längre, men min fru hjälper till ibland.

Nu är Killian en av MSB:s (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) nationella räddningshundar. Inträffar det en olycka där hus rasar samman och det kan finnas överlevande instängda – då finns Killian och Kiril med bland dem som kallas in, men ännu har de inte varit med om ett skarpt läge i Sverige.

– Vi hade bara tränat innan det här hände. Jag trodde ju att han skulle vara bra, men det går aldrig att veta hur en hund reagerar när det är på riktigt. 

Stiftelse betalde resan till Turkiet

– Ska du inte åka till Turkiet?

Kiril Hristov hade precis kommit hem från ett nattpass när han fick frågan av sin fru. Klockan närmade sig åtta på morgonen och egentligen skulle han som vanligt köra sin yngsta son till skolan men nyheterna kom i vägen. Bilder visade hela bostadsområden som pulveriserats och dödstalen steg i rask takt. Den största jordbävning som uppmätts i Turkiet och Syrien på 70 år hade gått hårt fram. 

– Klart jag ville åka.

Det visade sig snart att Sverige bara skulle skicka militärens hundar.

– Det var frustrerande. Killian är tränad för precis den här typen av lägen. Jag var säker på att han kunde rädda liv därnere, men timmarna bara gick.

Lösningen blev att ordna en insats på egen hand.

– Jag visste att stiftelsen Blåljus i samverkan stöttat Ukraina med ambulanser och ringde till dem. 

Pengar kom in snabbt

Det tog bara några timmar så fanns det tillräckligt med pengar på Kirils konto för att betala resan ner.

– Men det går inte att göra en sådan här sak själv. Jag ringde kollegan Klaes-Ola som jag arbetat med i åtta år. Han är välutbildad och jag litar helt på honom. Vi hade också pratat om att åka till Ukraina för att arbeta med Killian så jag visste att han skulle vilja följa med.

Vid midnatt samma dygn som jordbävningen ägt rum rullade Klaes-Ola, Kiril och Killian ut på motorvägen med bilen fylld med allt de behövde för att klara sig – mat, vatten och var sitt tält. De turades om att köra hela vägen till det drabbade området. En resa på nära 430 mil som tog 
72 timmar.

På vägen fick Kiril kontakt med personer han kände inom räddningstjänsten i Bulgarien. Han fick veta att det skulle skickas team därifrån till fyra drabbade platser i Turkiet. Snabbt bestämdes det att trion skulle ingå i den insatsen.

– Det gjorde det mycket lättare att bli insläppta i krisområdet och vi blev till och med försäkrade genom dem. 

Bostadsområden var pulvriserade

Klockan var nästan elva på kvällen den 9 februari när de kom fram till den hårt drabbade staden Kahramanmaras i sydöstra Turkiet. Det var minusgrader och de mötte den bulgariska gruppen i det stora läger utanför staden som alla internationella räddningsstyrkor utgick från. 

– Det hade redan gått över tre dygn sedan jordbävningen och chanserna att hitta några över­levande minskade minut för minut. Det var nästan inga räddningshundar på plats och det var viktigt att Killian började jobba snabbt, säger Kiril.

Trots att Klaes-Ola och Kiril inte sovit sammanhängande på flera dygn gav de sig i väg inom en timme. Den bulgariska insatsledningen försåg dem med en säker bil, egen tolk, sjukvårdare och chaufför.

De hade sett på nyheterna hur stor förödelsen var, ändå blev de chockade när de kom in i Kahramanmaras. Det är en storstad med över 600 000 invånare – lika stor som Göteborg. Jordbävningen hade pulveriserat vissa bostadsområden helt. Många höghus hade kollapsat och våningsplanen låg som tårtbottnar över varandra. 

– Människorna i husen hade krossats mellan dem. De flesta sov när det hände och var chanslösa. När vi kom dit luktade det starkt av alla lik.

Trion började arbeta. Killian vädrade efter överlevare i rasmassorna, Kiril släppte honom inte med blicken och höll koll på hans reaktioner. Klaes-Ola gick bakom dem. Hans uppgift var framför allt att se till att de inte hamnade i områden som kunde rasa och att lysa där Killian sökte.

– Det hade inte gått att ta sig fram där utan Klaes-Ola. Han är proffs på att bedöma rasrisk och faror.

Men det var svårt att komma igång. Killian var inte van vid miljön. Han kändes osäker och markerade inte på samma sätt som han brukade.

– Jag kände inte igen hans sätt att röra sig så jag ringde till hundinstruktörerna vi har i Sverige och frågade vad vi skulle göra. De sa att Killian inte kände igen lukterna. 

Att se Killian gav människor hopp

Hemma i Sverige hade människorna Killian sökt efter varit renduschade och lugnt väntat i sina gömställen. Här handlade det om stressade människor med dödsångest som varit fast i trånga utrymmen i flera dygn. 

– Det är klart att det luktar annorlunda. Killian behövde ställa om sin nos. Lite som att kalibrera om ett verktyg. Jag fick rådet att låta någon på plats gömma sig i rasmassorna och låta honom leta. 

Killians första uppdrag efter luktomställningen var på en plats där annan räddningspersonal redan letade i ena änden av ett hus, men Killian drog sig mot en annan plats i huset. 

– Det tog inte lång stund innan han skällde och grävde med tassen.

Det är så Killian gör för att när han känner lukten av någon som lever. Hans sätt att markera platsen för husse. Kiril och Klaes-Ola rapporterade positionen till räddningsteamet och drog snabbt vidare. 

Runt dem fanns många människor som desperat letade efter saknade släktingar i rasmassorna. Bara att se Killian väckte deras hopp.

– Det kunde räcka med en liten gest från oss så tog de det som ett tecken på att någon levde i just deras hus. Eftersom vi inte ville ge någon av dem falskt hopp, gick vi i väg så fort Killian markerat. 

När de gått slog militärer en ring runt markeringsplatsen för att hålla obehöriga borta och andra team började gräva. 

– Det gjorde att vi inte fick veta direkt om de hittade någon där Killian markerat. Men den där första gången tog vi fel på väg därifrån och var tvungna att åka förbi igen. Då kom det massor av människor springande efter bilen och bara skrek. De hade hittat två levande människor. Då kom det en tår. Att Killian lyckades rädda några. Det kändes så bra.

Att möta förödelse och död påverkar

De var på plats i tre dagar och arbetade så mycket Killian orkade. Sammanlagt gjorde han 18 markeringar på ställen där det hittades människor som varit levande begravda i flera dagar. Tillräckligt många för att Killian skulle hamna på topplistor över de räddningshundar som hittat flest överlevande och han har blivit hjälte i Turkiet. Kiril är stolt men samtidigt sorgsen.

– Jag tänker på hur det hade varit om vi hade kommit dit tidigare. Hur många hade vi räddat då? 

Efter insatsen var det bara att köra samma 430 mil tillbaka hem. Flera medier följde deras resa och både Klaes-Ola och Kiril har motvilligt blivit medietränade av alla intervjuer. Både i Turkiet och Bulgarien blev alla tre hyllade för sin insats. Väl hemma har allt från politiker och ambassadörer, till tacksamma privatpersoner hört av sig. Kollegerna på stationen berättar särskilt om restaurangägaren som körde ut sushi till alla under ett arbetspass.

– Visst är det roligt att det är så många som uppskattar det vi gjort. Men det är själva insatsen som var viktig. 

Kvar i tanken ligger allt de var med om. Att möta så mycket förstörelse och död påverkar. De har erbjudits stöd, men för Kiril har samtalen med Klaes-Ola och andra kollegor varit viktigast för att bearbeta händelserna i Turkiet. 

– Jag ska inte säga att vi är vana, men döden finns alltid i vårt arbete. Vi möter den här hemma också. När någon hoppat framför ett tåg är det vi från räddningstjänsten som samlar in kroppsdelar. 

Skulle du göra det här igen?

– Ja, men nästa gång flyger vi.