Anläggningsarbetaren Kristoffers farliga jobb

Kylan biter i fingrarna och en råkall vind viner från sjön. Snöflingor singlar ner från en askgrå himmel. Det är tidig morgon i Otterbäcken i Gullspång i Västergötlands nordöstra hörn. 

Och i en skogsslänt står Kristoffer och välter rötter.

Han och arbetslaget är här i dag för att göra en rundmatning. Otterbäcken har bara en huvudledning för dricksvattnet och om den springer läck blir hela orten drabbad. Nu ska de få matning på flera ställen i samhället. Laget som ska göra jobbet består av Kristoffer, Marcus Gustavsson, Tony Nordgren och Erik Fredén. De kom hit för fyra dagar sedan och projektet beräknas pågå i tre–fyra månader.

Marcus är grävmaskinist medan Tony och Eriks yrkestitlar är anläggningsarbetare. 

Många skadar sig

Arbetsolyckor och tillbud är vanliga i den här branschen, hundratals skadar sig varje år. Tony, en västgötsk bjässe bakom spakarna i sin grävmaskin, berättar att han för två år sedan krossade foten på jobbet när ett stort träd föll över honom.

– Foten är opererad fem gånger men den är ändå inte helt bra.

Han går ur fordonet för att få bort några stora grenar och det syns att han haltar. Tack vare en facklig försäkring fick han några kronor extra under sjukskrivningen.

Också Kristoffer har flera gånger drabbats av olyckor på jobbet, som när en maskinist råkade tappa ett stort rör på hans rygg.

– Det gjorde ont.

Man förstår att det är en underdrift.

– En annan gång höll jag på att få en sten i huvudet. Då hade jag förmodligen strukit med.

Får inte vara för geggigt

Uppe i skogsslänten förbereder de för att kunna gräva schaktet, diket, genom att bryta stubbar. Vid en garageuppfart några meter bort står en liten pojke med sin mamma och beundrar när maskinen dånar, rasslar och knakar. 

Här under ska sedan de nya vattenrören gå. Schaktet ska bli en och en halv meter djupt och fyllas med singel. Runt själva ledningarna lägger man 30 centimeter stenmjöl för att inte trycket mot röret ska bli för hårt.

– Men i dag är det för snöigt och vått för att gräva, det kan vi inte göra förrän på måndag. Vi vill inte ha det öppet, det blir för geggigt, säger Kristoffer.

Dags för stekfrukost

Klockan är halv tio och det börjar närma sig rast. Kristoffer har förberett stekfrukost till gubbarna: bacon, ägg och kaffe.

– Det var något min pappa brukade göra när han var anläggare. Det gör något med humöret.

Vi går in i byssjan, den byggbarack som de utgår från. Skrapar av oss lera från sulorna, neongula varseljackor hängs in i blekgrå omklädningsskåp. Från ett litet kylskåp plockar Kristoffer fram Flora och börjar steka i. Snart lägger sig en doft av vändstekta ägg och knaperstekt bacon. En efter en släntrar kompisarna i arbetslaget in med skitiga byxor och hungriga ögon.

– Jaså, det blir lyxfrukost i dag!

Tony tar fram ett paket Bravo tropisk juice från kylen och sveper direkt från paketet.

Många lämnar Kommunal

När vi sitter runt det lilla bordet börjar vi prata om facket. Alla är med. Kristoffer har varit arbetsplatsombud, men hoppade av uppdraget i november.

– Vi hade problem med en omorganisation. Då hade jag velat se mer närvaro från facket. Jag hade behövt mer stöttning som arbetsplatsombud. Jag upplever att vi sällan får den hjälp vi behöver.

Det var därför jag började engagera mig. Jag ville inte bli en av de sura gubbarna som bara klagar. Men varför ska jag fortsätta om det inte händer någonting?

Han säger att han förstår att anläggningsarbetare inte är den största yrkesgruppen i förbundet.

– Men som det är nu lämnar många Kommunal. Det är för jävligt. Det tyder på att det är något fel på organisationen eller strukturen. Många säger att det vore bättre om vi fick gå över till Byggnads.

– Ja, vi matchar inte Kommunalförbundet. Det känns mer som att det är för undersköterskor, säger Marcus och tar en slurk kolsvart kaffe.

– Att Kommunal driver frågan om arbetsskor till exempel, det rör inte oss i ryggen. Det får vi ju betalt redan, säger Kristoffer.

Men vilka ska föra er talan om fler gör som du och inte tar förtroendeuppdrag?

– Ja, det var därför jag började engagera mig. Jag ville inte bli en av de sura gubbarna som bara klagar. Men varför ska jag fortsätta om det inte händer någonting?

Sommarjobb vägen in

De dukar av frukosten, sköljer tallrikarna och ger sig ut igen, en efter en. Snön gloppar allt tätare nu och två sångsvanar sjunger över Vänern.

Kristoffer ska köra vidare till en annan del av samhället och svetsa ihop rören som ska ner i schakten. Där, medan han baxar fram några lastpallar som stöd, berättar han hur han hamnade i det här jobbet. Ansiktet skiner upp:

– Jag sommarjobbade när jag var 15, fick vara med en anläggare. Det var en väldigt bra sommar. Jag kände att det var det jag ville bli. Sedan blev det bygg och anläggning på gymnasiet.

Han jobbade några år på den privata marknaden. Låg ute: Stockholm, Fagersta, Simrishamn, Växjö.

– Men efter fyra år tröttnade jag på hotellfrukostar. Jag började på kommun eftersom jag visste att lågkonjunkturen skulle komma. Dessutom ville jag jobba mer mot vatten och avlopp, det var en bit jag saknade. Och så kommer en hem på kvällarna. När man har barn är det guld värt.

Då ringer telefonen. Kristoffer måste fippla lite med handskarna för att få fram den privata.

– Inloggningen är ”Babblarna” och så är det vårt vanliga lösenord.

Det är sambon som är hemma och vabbar och behöver komma in på nätverket.

•