Trean i Kommunalarbetarens novelltävling: ”05.45”

Hjärtat rusar. Gnisslet från köksdörren skär in i mina öron. Sedan är allt tyst. Det är mörkt. En lättnad går genom kroppen. Förhoppningsvis kommer han att somna på madrassen vid köksbordet. I tystnaden försöker jag höra vartenda ljud. Plötsligt ekar skrapet från dörren till rummet där jag sover. Paniken rusar genom min kropp som salpetersyra som fräter igenom bröstet ner mot solarplexus. 

Utan ett ord skrider Mats fram. Räcker ut handen mot mig, samtidigt som han gnuggar vänstra örat.

Jag vill låtsas att jag sover, men båda vet att så inte är fallet. Istället säger jag till honom med tillkämpat lugn.

Gå och lägg dig i soffan!

Sakta går han fram till soffan och sätter sig. Jag ligger kvar i sängen och tittar på honom medan han fortsätter att gnugga sitt vänstra öra. Han ser på mig. Reser sig upp igen, fortfarande med handen i örat. 

Det är bättre att du sätter dig i soffan! säger jag och försöker att låta neutral, men ändå bestämd.

Mats går lydigt till soffan och pekar på paddan. Motvilligt kliver jag upp ur sängen, känner rummets kyla slänga sig över mig medan jag hämtar iPaden på pianot. Letar fram youtube. Visar upp sidan med tåg och djur. Hoppas att han väljer något som är riktigt långt, så att han ska komma till ro. Han pekar på lejonen på skärmen, samtidigt som det andra pekfingret gnuggar örat. Jag sätter igång programmet. Återvänder till sängen. Vågar inte lägga mig. Kollar snabbt på telefonen. 04.15. Mats reser sig direkt när han ser mina fötter vila på madrassen. Gnuggar frenetiskt örat. 

Sätt dig i soffan! säger jag återigen och känner mig som en papegoja som har fastnat i en loop. 

Kollar på telefonens klocka. 04.23. Lite mer än fyra och en halv timme innan jag får gå hem. 

Ahhhhhhhhh!

Mats faller med ett skrik rakt mot fönsterbrädan, på sitt hjälmprydda bakhuvud. Ögonen är uppspärrade och munnen öppen. Det är kusligt att höra honom skrika med en tenors röst, med tanke på att han annars aldrig säger något.

Jag rusar upp från sängen. Ställer mig framför honom. Tackar gudarna för att hjälmen skyddar honom. Mats reser sig upp. 

Sätt dig i soffan! 

Jag försöker att stå så nära honom att han känner att han måste sätta sig. Till min lättnad gör han som jag säger.

Går med snabba steg till elementet där det röda bältet, med flera handtag, hänger. Bältet som jag fortfarande inte vet om det är ok att använda eller inte. Bältet som kan rädda livet på min brukare, och kanske kan rädda min rygg så att jag inte blir en blöjbärande, rullstolsbunden före detta arbetare. Bältet som facket säger att vi inte får använda för att skydda oss, eftersom ingen försäkring gäller om vi håller fast brukaren. Samtidigt säger vår chef att vi får det, utan att ge oss direkt svar. 

Om vi skadas när vi håller fast honom, gäller det som arbetsskada?

Men ingen av oss kommer att se på när en brukare slår ihjäl sig. 

Ahhhhhh!

Innan jag hinner komma fram till Mats ser jag honom ännu en gång resa sig och slängas baklänges av anfallets kraft. Den här gången mildrar soffan hans fall och tar emot hans kropp utan att något allvarligt händer. Han reser sig snabbt upp. Jag sätter på honom bältet som får mig att tänka på en cowboy som bär sitt hölster på höften. Drar ut på själva fastsättningen så länge som möjligt. Vet att vara nära Mats är tryggast för oss båda. Det är också den enda gången han tillåter mig att hålla honom. EP-anfallens kroppsrekyl får inte det utrymme som krävs för att hans kropp ska kunna flyga bakåt och skadas. Mats märker när jag är färdig med bältpåsättningen och försöker tränga förbi mig, samtidigt som jag återigen upprepar mig själv och tar tag i hans bälteshandtag.

Sätt dig i soffan, så att du inte skadar dig!

Ännu en gång återvänder han till sittmöbeln. I det korta ögonblicket av lugn rusar jag fram till pianot för att snabbt överlägga när han senast fick medicin. Läkemedlet som både kan hjälpa och döda. Vilket av de fyra alternativen som är bäst att ta. I ögonvrån ser jag honom återigen resa sig upp och börja gå. Igår morse fick han via näsan, som läget är nu tar det för lång tid att gömma EP-tabletten i en Dumlekola och rektalt är omöjligt att ge. 

Jag greppar medicinen som måste sprutas in i munnen även om jag vet att just denna form av medicinering är ett övergrepp i sig själv. Mats hatar att man petar i hans mun. Han ser på mig och börjar gå. Kvickt tar jag av skyddshölstret vid öppningen och hoppas på att jag inte ska råka trycka ut vätskan. Gömmer den i min hand. Han går mot sitt sovrum. Jag försöker att överväga hur jag ska lindra nästkommande fall. Måste vara framför honom för att få i honom medicinen. Måste samtidigt vara bakom honom, för att ta emot honom när han faller baklänges. Håller jag tag i bältet kommer han slita sig loss och börja springa. Innan jag hinner med har Mats fallit på golvet. Jag ser på hans förvridna uttryck i ansiktet att han har ont. 

Mats, gå och sätt dig i soffan, så slipper du att skada dig!

Säger jag med lugn röst. Försöker hjälpa honom upp igen. Inget blod, tänker jag.

Schsch, schsh.

Väser Mats i en inandning och skrattar till, samtidigt som han håller i armen som han har gjort illa. Reser sig. Försöker få honom att styra mot soffan med bältets hjälp. Han sliter sig loss. Börjar vandra snabbt mot köket.

Återigen stupar han baklänges. Även jag faller över honom. Min kropp får hans fall att bli ännu värre. Känner att mina fingrar vrickas till. Vet att jag inte kommer att göra en tillbudsrapport. Som boxare i fall ställer vi snabbt upp oss igen. Runt, runt går vi. Om och om igen faller och häver Mats sig upp. 

Ahhhhh!

Han störtar ner mot golvet. Ser äntligen min chans. Snabbt sprutar jag in medicinen i hans vidöppna gap och känner att den här gången har jag lyckats få i honom all vätska innan han hinner knipa ihop munnen och vända sig bort. 

Gå och sätt dig i soffan Mats!

Jag märker att jag andas som om jag har sprungit ett maratonlopp.

Han sätter sig. Jag kollar på telefonen. 05.45.