En vanlig helg i augusti 2022. En kollega anmäler sig sjuk och den som har helgansvaret tvingas ringa efter hjälp eftersom en vikarie behövdes. 

Hon skulle följa praxis. Den säger att hon med hjälp av en lista med namn och telefonnummer till vikarier skulle ringa och skicka sms för att höra om någon av dem kunde komma in och jobba. 

Kollegan som också är helgansvarig hade redan ett tajt schema, precis som vi andra. Tid för att sköta kontorsuppgifter och hålla på att försöka få kontakt med 65 personer fanns egentligen inte. Men som vanligt, under hög stress, gjordes detta.

Finns det vikarier?

Av 65 personer på listan svarade en på nödropet. En enda kunde ställa upp för en del av dagen. Så eftertraktat är det att få komma och jobba på ett av ”världens viktigaste jobb”.  

Hur är det egentligen på arbetsplatser inom hemtjänst: finns det verkligen vikarier att få tag på om någon i personalen blir sjuk?

Man förstår att den administrativa personalen är dyr, och vi andra är billiga. Så billiga, att nästan ingen vill vara så billig.

När jag på ett APT-möte föreslog att chefen eller någon som sitter i den administrativa delen kunde ha jour under helger och vara den som ordnar vikarier, så svarade chefen att detta skulle vara för dyrt.

Man förstår att den administrativa personalen är dyr, och vi andra är billiga. Så billiga, att nästan ingen vill vara så billig. Den låga lönen och den höga stressen får människor att tacka nej till uppdrag. Vem vill arbeta under sådana förhållanden?

En lista för syns skull?

Om endast en av 65 svarar på nödrop – då har man stora problem. I värsta fall drabbar det också hemtjänstens kunder hårt, de äldre och sjuka. Då är verksamheten varken lockande eller säker längre.

Det är både fräckt och helt förkastligt farligt att ge personal en snygg lista på vikarier – som sedan inte finns. Finns listan där bara för syns skull?

Desperationen i mina kollegors ögon, av att inte räcka till, är sorglig, stressande och skrämmande.

Helgansvariga har samma arbetsuppgifter som vi andra, men också mycket mer. De ska hålla verksamheten i gång, se till att det finns personal, med allt ansvar som det innebär. Desperationen i mina kollegors ögon, av att inte räcka till, är sorglig, stressande och skrämmande. 

Hur har det kunnat bli så här? Min uppfattning är att det inte längre finns ekonomiska förutsättningar hos kommunen/arbetsgivaren att bedriva fullgod verksamhet inom äldreomsorg. 

Varför händer inget?

Vart har alla pengar tagit vägen? Pengarna som skulle gå till äldreomsorgen. Varför opponerar sig inte personalen i detta? Varför bedrivs inte facklig kamp på arbetsplatsen för bättre arbetsförhållanden?

Min uppfattning är att anställda helt enkelt inte orkar, man springer hem och lägger sig under filten – för att orka upp nästa arbetsdag. Många är också rädda för att opponera sig, att vara obekväma för arbetsgivaren. Man kan då faktiskt riskera att bli av med jobbet på ett eller annat sätt.