”Se till att S kan hålla sitt löfte till personliga assistenter”

Maria hade oturen att bli covid-smittad. Hon blev så sjuk att hon vårdades på intensivvårdsavdelning. Det var en hemsk tid hon gärna glömmer. När hon friskanmälde sig till sin arbetsgivare fick hon till svar att hennes brukare inte vill ha henne tillbaka. 

Maria fick två veckors lön i handen och sedan ska hon söka sig till ett nytt jobb, med en ekonomi som redan är ansträngd efter två månaders sjuklön.

Hotar med polis

Peter har arbetat med samma assistansanvändare i 12 år när han blir anklagad för en skada vid en förflyttning. Assistansanvändarens föräldrar meddelar samma dag att de inte längre har förtroende för Peter som får gå på dagen. De hotar också med polisen om han skulle tjafsa. 

Maria och Peters berättelser är bara två av tusentals liknande. De senaste åren har yrkesgruppen personlig assistans figurerat allt oftare i media med larm om ohållbar arbetsmiljö, inhumana arbetstider och godtyckliga uppsägningar. 

Hur kan det tillåtas?

Många frågar sig hur detta tillåts på svensk arbetsmarknad, och hur det kunnat bli så här illa? Svaret är ofta att brukarens rättigheter väger tyngre än arbetstagarens.

Det är en förenkling som är helt felaktig och som dessutom effektivt stoppar alla försök till förbättring. För vem vill försämra livet för de i behov av assistans? Den missvisande bilden ställer människor mot människor i en bransch där vi har allt att vinna på att jobba åt samma håll. 

I dag administreras branschen av privata bolag som gör stora vinster på de pengar som egentligen är ett riktat bidrag till den enskilde brukaren.

När vi beskriver assistansens historia är det viktigt att känna till att branschen i dag är betydligt större än vad som föreställdes när den skapades. När lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, stiftades var visionen att rörelsehindrade skulle få möjlighet att själva administrera bidrag från staten.

I dag administreras branschen av privata bolag som gör stora vinster på de pengar som egentligen är ett riktat bidrag till den enskilde brukaren.

Räknas som ”husligt arbete”

Eftersom assistansanvändaren från början skulle vara arbetsgivare från sitt hem var det naturligt att utgå från lagen om husligt arbete när det de första kollektivavtalen skulle tecknas. Lagen om husligt arbete är en variant på LAS, med starkare skydd för arbetsgivaren, som får lättare att säga upp personal då integriteten i det egna hemmet uppfattas som hotad. 

Denna grund står kvar i avtalet, trots att många arbetsgivare nu anställer hundratals assistenter ifrån stora kontor långt från assistansanvändarnas hem.

Ingen anställningstrygghet

Detta är anledningen till att anställningstryggheten även i dag är närmast obefintlig i branschen. Kommunal gick nyligen ut med att de tänker pröva denna grund i domstol, för att därigenom anpassa dagens villkor till dagens förutsättningar. 

Hotet från lagen om husligt arbetet hägrar dock i bakgrunden och helt seriöst, behöver verkligen Sverige lagen? I ett modernt välfärdssamhälle förtjänar alla människor trygghet på jobbet. Även de som jobbar i andras hem. 

Ställ krav på S

Socialdemokraterna har insett det. På deras senaste kongress tog de beslut om att utreda lagen i syfte att avskaffa den. Inget annat riksdagsparti har ett liknande beslut. 

Så om du är som jag och är en av de 80 000 personliga assistenter som saknar en tillsvidareanställning – ställ krav på Socialdemokraterna att avskaffa lagen. Det kan de bara göra om de fortsätter sitta i en regering.