”Fyra krav som kan göra att vi stannar i vården”

Vi har hamnat i ett läge där sjukskrivna, ensamstående föräldrar och småbarnsföräldrar anses vara en belastning. Helt vanliga saker i livet, som sjukdom, föräldraskap och kanske en separation går inte att förena med dagens arbetsscheman och slimmade villkor.

Det är när arbetsgivaren i stället för att ta bort insatser eller ta in en vikarie gör så att resterande kollegor får göra det jobb som den sjukskrivne skulle ha gjort, som den sjukskrivna förvandlas till en arbetsbelastning.

Vad hände med arbetsmiljöansvaret?

Det är när scheman läggs som inte fungerar med ett vanligt liv som ensamstående förälder människor slits sönder mellan arbete och barn. Några av dem slits så hårt att de blir sjukskrivna eller tvingas säga upp sig. 

Vården skriker efter personal, men arbetsgivaren gör inget för att föräldrar ska kunna förena arbete och föräldraskap. Trots att de ska göra det enligt lagen. Vad hände med arbetsgivarens arbetsmiljöansvar? Vad hände med att vara en attraktiv arbetsgivare genom att värna sin personal?

Människor tvingas leva kvar i destruktiva förhållanden eftersom de inte har råd att leva som ensamstående. Medarbetare som går i pension blir fattigpensionärer.

Vi behöver scheman som är hälsosamma för oss som arbetar på golvet. Scheman som är hållbara och som vi kan påverka. Alla vill (eller kan) inte arbeta dag, kväll och varannan helg. Det är inte hållbart.

Kraven till politikerna

Vi har gått bakåt i tiden i stället för framåt. Människor tvingas leva kvar i destruktiva förhållanden eftersom de inte har råd att leva som ensamstående. Medarbetare som går i pension blir fattigpensionärer. 

Därför kräver jag att politikerna:

1. Slopar karensen.
2. Skjuter till pengar för att arbetsgivarna ska kunna göra anpassningar för sjukskrivna (personer som är slitna efter flera år i yrket) så att de kan arbeta till pensionen. 
3. Inför scheman som gör att vi får återhämtning och orkar göra saker också när vi kommit hem.
4. Gör stora lönesatsningar så att vi får en lön och en pension vi kan leva av.

Nu får det vara nog! Vi har ett värde. Vi accepterar inte längre att bli utnyttjade och att ni inte värdesätter det arbete vi utför. Vi hoppas att ni vill att vi ska stanna kvar.