Djurskötaren som älskar att jobba med grisar

Klockan har inte hunnit slå fem på morgonen, men Carin har redan stängt ytterdörren till boningshuset. Vi går över gårdsplanen, hon slår sig ner bakom ratten och berättar om djuren i sitt liv. Det är två hundar, tre katter, två hästar. Och just det, 110 får också.

– Ja, du vet, jag har alltid varit tokig i djur.

Hon säger att hon inte riktigt vet hur det började. Carin växte inte upp i en bondfamilj, men när hon som tonåring i Hagfors fick prova att rida var hon fast. Och rider gör hon fortfarande, det är ett av de stora intressena.

44 suggor väntar

Carin kör den fyrhjulsdrivna Opeln genom det värmländska gryningsljuset.

När klockan blivit sex är vi framme vid Södra åsens grisar och grödor som företaget heter och där hon är anställd. Härinne väntar nu 44 suggor och flera hundra kultingar på Carin. Hon är först på plats. I ett treslussystem byter hon först till träskor och sedan till rejäla arbetsskor. Allt handlar om att hålla smittorna borta, värst är den afrikanska svinpesten som kan komma in genom virus från vildsvin.

Den första arbetsuppgiften är att fodra djuren, att ge dem mat. Carin tar fram en stor vagn och kör in den i det första stallet.

Ett oljud av nyvakna och hungriga djur möter oss när hon öppnar dörren. Dova grymtningar av suggorna och gälla skrik från kultingarna. Djuren är redan betäckta och dräktiga när de kommer hit till gården, vad som händer här är att de ”grisar”, det vill säga föder nya kultingar. När kultingarna är tillräckligt gamla får de egna stallar och förs så småningom vidare till en slaktanläggning.

Väger 300 kilo

Vi går in i en av stallarna där nya kultingar har fötts under natten och fortsätter att födas.

Varje sugga har en egen box, en så kallad suggbox. Det kräver mod och beslutsamhet att gå in där
grisarna står.

– De väger 300 kilo och alla suggor är inte så snälla. Men de gör ju bara det de ska, vaktar sitt bo som mamma.

Lite kärlek och lite smärtstillande, då blir de glada. Det använde vi nästan aldrig förr.

Arbetsskador förekommer, grisarna kan bitas eller orsaka lårkakor.

– Men man lär sig att läsa dem.

Kärlek och smärtstillande

Med ett vant grepp lyfter Carin upp kultingarna i bakbenen och lägger ner dem i smågrisboxen där det är varmt och skönt. Hon ger dem halm, räknar hur många kultingar som har fötts och om några har fötts döda. Varje sugga har ett eget nummer och allt förs in på en Ipad som Carin har på vagnen framför sig. Är det någon sugga som har ont går hon in och ger djuret en spruta Melovem, en smärtstillande medicin.

– Lite kärlek och lite smärtstillande, då blir de glada. Det använde vi nästan aldrig förr.

Vi går vidare till gris 5254 som ligger och ser trött ut efter att ha fött 14 kultingar under natten.

– Hej, grisen! Är du vaken? Är du en snäll gris?

Suggan grymtar ett lite lojt svar och är inte på benen riktigt som hon borde. Med hjälp av ett stort grönt plastskydd, en så kallad drivskiva, går Carin in till det stora djuret. Ger några rejäla handklappningar på grisens rygg tills suggan ställer sig upp. Carin rakar rent bland halmen i boxen och går vidare.

– Det är inget glamyrke, vet du.

Ogillar djurrättsaktivister

Vi börjar prata om djurrättsaktivism. Ett fenomen Carin har mycket svårt för. Även om hon inte personligen har mött något hot eller hat har det hänt en gång att det har varit folk och fotograferat på grisgården och lagt ut bilderna på nätet. Hon berättar att hon gärna tar diskussionen de gånger hon möter demonstranter inne på torget i Karlstad.

– Grisar i Sverige har det väldigt bra. De är aldrig fixerade som i övriga Europa. Våra suggor är som prinsessor.

Det har blivit dags för frukostrast. Carin kokar ett par ägg och häller upp fjällfil och flingor med torkade bananer. På väggen en almanacka med jordbruksmaskiner. Chefen Per Eriksson är med och bjuder på kaffe.

Vi pratar om det fackliga. Fram till år 2001 hade lantarbetarna ett eget fackförbund, men det året gick Lantarbetareförbundet upp i Kommunal. Carin är kritisk och menar att de farhågor hon hade besannades, att yrkesgruppen nästan uppslukades.

– Det fungerade bra när vi hade egna sektioner, men sedan blev det sämre.

Började på mjölkgård

Lantarbetare har hon varit hela sitt liv. Först på en mjölkgård på tiden då det ännu mjölkades i spann, innan det blev grisar jobbade hon som avbytare.

Arbetsdagen slutar klockan 15 men trots att det är ett tufft jobb som sliter på kroppen blir det inte att hon rasar ner i soffan hemma i huset i Molkom. Nej, de 110 tackorna väntar och med dem tre timmars kvällsarbete.

Ät mer fläsk.

Vill du aldrig bara vara ledig?

– Nej, gud vad hemskt att bli still, det går inte.

Hon skrattar, äter upp filen och säger att det är dags att gå in till de dräktiga suggorna. Trots att hon har ett hårt och slitsamt jobb finns det ett tydligt drag av yrkesstolthet. De sista orden hon säger innan vi lämnar gården är:

– Ät mer fläsk.