Alice Dadgostar har skrivit en arbetsplatsroman om förskolan

– Jag valde att placera förskolan i lite Solsidanmiljö för att förstärka konflikterna med föräldrar som tränar när barnen är på förskolan, som kräver särskild mat till sina barn och inte accepterar att de får sötsaker. Förskolan Höjden har varit en tacksam spelplan för mig som författare, säger Alice Dadgostar.

Romanen ”Göra mig förtjänt” är inte enbart realism från en förskolevärld med för stora barngrupper och för lite personal. Boken är också rolig. I romanen möter läsaren föräldrar med välbetalda arbeten som har studerat på universitetet men som aldrig klarar av att ta till sig vilken dag förskolan har APT, då barnen måste hämtas tidigare. Det kommer alltid som en överraskning.

– Förskolan präglas mycket av möten mellan olika grupper. Hierarkierna som finns skapar en spänning. Barnuppfostran är dessutom en känslig fråga och föräldrar blir väldigt blottade i mötet med förskolan. Det är ju en del i att det varit så roligt att skriva om!

Inte skildrad i litteraturen

Alice har delvis skrivit utifrån egna erfarenheter. I flera år var hon vikarie inom förskolan, både med kortare inhopp och längre vikariat, på kommunala förskolor och kooperativ.

– Att jag känner till miljön efter alla år som vikarie gjorde att jag kände att jag kunde bygga trovärdiga karaktärer. Jag har koll både på rutiner och på vad man pratar om på gården och i personalrummet. Samtidigt är det en värld som inte är skildrad så mycket i litteraturen.

Alice Dadgostar funderar när hon pratar, avbryter sig, börjar om. Det här är en av hennes första intervjuer om boken, vi ses i ett soligt Göteborg några veckor innan den släpps.

Det är väl inte jättekontroversiellt att säga att förskolan har problem.

”Göra mig förtjänt” börjar med att 29-åriga Darya tar sina första steg in på förskolegården. Hon tar den stora ingången, den som tillfälliga vikarier som hon själv får ta tillsammans med barn och vårdnadshavare (de andra tar personalingången).

Snacket mellan personalen

Alice Dadgostar skriver om samlingar, trasiga tvättmaskiner som gör att höstblåsorna frodas på sovmadrasserna, snacket mellan personalen ute på gården och förskolechefens förmaningar om att helst inte ringa efter vikarier när någon är sjuk. Det finns ju inga pengar. Vi är på gården när en person kommer för att hämta.

”Jag är Jonas pappa”, säger han. ”Ja. Vad trevligt”. Han ser misstroget på mig när jag inte för samtalet vidare. ”Och var har ni Jonas?” Det ringer en svag klocka men jag vet inte vem Jonas är. ”Ja, du”, säger jag transparent. ”Vi är ute, allihop. De är nog vid gungorna …”

Det är en roman som väcker känslor.

– Ja, men Darya är ju en person med starka åsikter om det mesta. Från barnuppfostran till politik, även om hon vacklar en del. Hon är arg men också trött och ganska utmattad och längtar efter att någon ska säga åt henne vad hon ska göra med sitt liv.

Jag är ensam med arton barn, och en vikarie som gör sin första dag. Några barn som under terminen gjort stora framsteg inom sina problemområden halkar långsamt tillbaka. Man ser det hända utan att kunna göra något – själva processen är nästan lika plågsam som resultatet.

Förskolan har problem

Det är inte så ofta man läser en roman om att vara vikarie för vikarien och om omöjliga arbetsförhållanden.

– Det är väl inte jättekontroversiellt att säga att förskolan har problem. Det som skiljer sig åt mellan olika människor är väl synen på vad som ska göras för att få bukt med det. Det finns ingen sensmoral i boken, jag hoppas att den som läser själv börjar tänka och sedan bildar sig en egen uppfattning.

Alla ansikten som vänder sig mot mig och ler tillhör barn, dessa människor med pyttesmå händer och Disneymotiv på tröjorna är riktiga personer som har många år kvar innan de kan ta ansvar för sig själva. Vad ser de? Vad tänker de? Förstår de att vi sviker dem?