Klockan har precis slagit 08.00 när magen knyter sig på Kajsa. Hon har precis börjat sitt arbetspass på förskolan Björken. Kajsa står i hallen och tittar på tavlan som med röd text talar om vilka pedagoger som är hemma i dag. Åtta av 15 pedagoger är borta.

Alla barn är på plats. Mer än hälften av hennes kollegor är sjuka. Inga vikarier syns till. Kajsa konstaterar med en djup suck att hon återigen är ensam på avdelningen.

Barn börjar strömma ut i hallen. Påklädningen sker på löpande band. Verksamhet inomhus är inte att tänka på. Tre barn behöver byta blöja. Det tar tid innan Kajsa kommer ut på gården.

Ryggen värker. Väl ute är det bara att hoppas på att inget barn ramlar och slår sig. Eller smiter ut genom grinden. Hon samlar barnen för lite frukt för att få en överblick. Klockan slår 10.30. Dags att börja gå in.

Värkande fingrar

Kajsa känner sig som en robot där hon sitter på en pall och hjälper barn efter barn av med skor och trilskande blixtlås. Tid för nytt blöjbyte. Några barn sitter på golvet inne på avdelningen och leker. Kajsa håller koll på dem genom fönstret i skötrummet. Hon byter blöjor så fort hennes värkande fingrar tillåter.

Kocken kommer med lunchvagnen. Barnen är trötta. Några gråter. Ingen idé att ha samling. Kajsa springer mellan borden som en bläckfisk med åtta armar. När det är dags för vilan är hon lika trött som barnen.

Det blir ingen rast för Kajsa idag. Mellisdags. Det måste gå fort. Alla måste ut på gården på grund av personalbristen. Förmiddagens påklädningsritual upprepas.

Hann jag se alla barn idag? Snäste jag av en kollega för att jag var stressad och trött? Gav jag information till alla föräldrar eller missade jag något? Orkar jag fortsätta arbeta så här?

Ute på gården är det kallt och lerigt. Efter två timmar utomhus slår klockan 17.00 och Kajsa kan avsluta sin arbetsdag. Tankarna snurrar i huvudet på Kajsa där hon sitter på tunnelbanan på väg hem.

Tröttheten och uppgivenheten river inom henne. Väl hemma landar hon i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna. Hon orkar varken med man eller barn eller matlagning.

När natten kommer ligger Kajsa klarvaken. Tankarna fortsätter snurra.

Hämtat ur verkligheten

Hann jag se alla barn idag? Snäste jag av en kollega för att jag var stressad och trött? Gav jag information till alla föräldrar eller missade jag något? Orkar jag fortsätta arbeta så här? Är jag en dålig mamma och fru? Hon tittar på klockan. Inte många timmar kvar till den ringer för nästa dags arbetspass. Kajsa somnar till slut med vetskapen om att morgondagen kommer se exakt likadan ut.

Man skulle kunna tro att detta är en påhittad berättelse. Men det här är hämtat ur verkligheten. Varje dag upplever barnskötare över hela landet liknande arbetsdagar.

Det är inte mer än rätt att barnskötarna får sin upprättelse nu. Det behövs fler kollegor, ständig och utökad tillgång till vikarier, avskaffat karensavdrag, arbetsscheman som håller för både arbete och återhämtning, mindre barngrupper och att föräldrarna håller sina barn hemma när de är sjuka.

Barnskötarna har arbetat på bristningsgränsen länge nog nu.

  • Marie Åberg
    barnskötare och regionalt fackligt ombud Kommunal, Stockholms län